Ann-Mari Didoff


Ljus och mörker. Svärtan i ljuset. Kring det upphör aldrig Ann-Mari Didoffs konstnärliga nyfikenhet att kretsa. Det hon kallar studier av ljus är outtömligt. Och hon fångar det lika gärna med kolstiftet som med akvarellfärger.
I hennes teckningar från 1940-talsvinden i Vasastan är det som tiden stannat när dagsljuset poetiskt silar in genom det lilla fönstret. Det har hon målat i alla möjliga variationer.
– Min första tanke när jag kom upp var: Oj, hade de det så här förr, vad jobbigt det verkar. Här hängde den gamla trotjänarinnan lakan på tork, säger hon.
Känslan för gamla byggnader går igen av hennes motiv av en spegel i det gamla badhuset i Grebbestad, där paret har fritidshus.
– Det är rivet. Alla saknar det, där har Lennart varit och plaskat.
Hon gör många bilder från naturen men sitter aldrig ute och målar. Hon skissar och kan bära motivet i huvudet långa tider innan det hamnar på pappret. Hemkommen från förra höstens tripp till Istrien med det speciella medelhavsljuset målade hon en sensuell skymningsakvarell av det mjuka kustlandskapet.
En hel serie bilder kallar hon Landskapsomvandling på Kreta. Det kala betongskelettet av ett fyrkantigt skrytbygge intvingat framför det blåa havet på ön med antika lämningar ger en dubbel och lite kväljande känsla.
Vi är långt från vykortsromantiken.
– Förändringen kommer in igen. Man är så van vid den gamla grekiska kulturen. Så kommer folk in som ska leva alldeles vid havet. Det är en helt annan värld, säger Ann-Mari Didoff som känner sig bunden av den gamla stilfulla arkitekturen och religionen.
Favoritstranden Koutsouras på sydsidan av ön, dit makarna återvänder sedan sju år, har hon målat i efterhand i en känsligt målad mjuk akvarell med dis över Egeiska havet och tamarisker som växer.
– Disljuset är väldigt lockande.
Hon tar inte direkt från färglådan utan blandar i förväg för att hitta de rätta tonerna.
Öarna på västkusten utanför Grebbestad med sina rösen som tecken för sjöfarare är en ständig källa. I en annorlunda målning av Bastholmen tycks den blå himlen genomsyra klipporna.
– I stället för att måla hav tycker jag det är roligare att gå upp på en höjd och titta ut.
Hon använder annorlunda färger för att skildra klipporna i skymningen. Dagen sjunker kallar hon ett motiv av en mörk blågrå klippö i ett smutsgrönt vatten över vilken solen är på väg ner och visar sina sista röda strålar.
Ett berg i närheten av bostaden fångade hennes uppmärksamhet. Framför graniten med alla dess brottytor stod en blå skylt med texten Naturminne. Nästa gång hon kom dit hade någon plockat med sig skylten och bara stolpen var kvar.


Hemma gjorde hon en detaljerad bild i kol av berget och i akvarell målade hon den aparta skylten som sticker upp. Den lätt humoristiska bilden fick naturligtvis samma namn som skylten.
– Vem ska minnas? Är det klippan eller vi?
Paret har en gemensam ateljé i Guldheden men arbetar lika gärna på landet, där de byggt till huset med var sitt arbetsrum. Ann-Marie Didoff arbetade som teckningslärare vid Rudebecks flickskola i 16 år och Munkebäcksgymnasiet lika länge. Det tror hon har haft stor betydelse för hennes konstnärsskap.
– Jag har haft väldigt många elever som ägnat sig åt konstnärlig verksamhet. Begåvningar som Barbro Reyman och Sophie de Knoop och både flickor och pojkar från Munkebäck. Jag trivdes väldigt bra med att vara i de här miljöerna, säger hon.
– I dag är det väldigt svårt och egendomligt. Det är så mycket att välja på och man har lagt till olika grenar.
Maken Lennart Didoff har samma bakgrund, teckningslärare och konstnär. I slutet av sommaren hade de den nya terminen framför ögonen.
– Vi har haft förmånen att kunna resonera oss fram vad vi ska ta itu med nu. Eleverna var fria att göra egna variationer men det skulle finna en tanke bakom, avslutar hon.
Ann-Mari Didoff gick HKS, föregångare till Konstfack, i Stockholm i fem år och har bott i Rättvik och Uddevalla innan hon kom till Göteborg 1948.

JAN BERGMAN

Galleri Majnabbe 6-21/3 2004