Björn Svensk
Målningar
Galleri Lucifer, Skövde
28/4-13/5


 TIDEN SITTER I VÄGGARNA

Björn Svensk gestaltar skeenden
 

De inbyggda känslorna får de stataiska motiven att vibrera i Björn Svensks målningar, ofta av hus och bilar.
Hans stillsamma stillbilder gestaltar skeenden, snarare än de avbildar objekt. Vi ser hur byggnaderna har ackumulerat tid och samlat på sig erfarenheter, det sitter i väggarna.
 

Han arbetar realistiskt och tydligt föreställande. Det ingår i en tradition som internationellt har Edvard Hopper som förgrundsman. Här hemma är Ola Billgren och John E Franzén de stora namnen.
– Jag är född och uppvuxen i Linköping. Där har jag, med undantag av en grönavågensejour i Björsäter på Östgötaslätten, bott hela mitt liv. Jag har studerat konst på Lunnevads folkhögskolas bild och formlinje. Och där fortsatte jag som grafiklärare en tid.



Han börjar med att fotografera minensbilder.
– Så målar jag, mestadels i olja, men också i akvarell. Det är tidsödande processer som kräver anspänning och koncentration.  Jag målar för det mesta på pannå, pdf eller masonit.

Dina motiv är hus från fyrtiotalet och amerikanska bilar från femtio till årttiotalet. Vad vill du berätta?
– Det handlar om min eviga resa. Jag söker efter tillhörighet, Alla mina bilder är en pamflett för den del av världen som står för och betyder något gott. Jag identifierar med de här miljöerna. Bilderna är en syntes mellan den jag är, hur jag tänker och det som format mig. Och då handlar det mycket om miljöer som alla sett utan att se dem, som alla vistas i utan att bry sig om.



Målningen Vintersöndag är en avbildning av ett hus i arbetarstadsdelen Tannerfors i Linköping.
– Min farsa hamna de i det här området när han flyttade in till stan. Här bodde vanliga arbetare. Och jag söker mig gärna tlll sådana hus och områden som var en viktig del i folkhemsbygget. Det kan se risgt ut idag, men har en stolthet och värdighet kvar. Och den vill jag lyfta fram.

Nostalgi?
– Det är ingen nostalgi i betydelsen att jag längtar tillbaka. Men de här husen är symboler för en framtidstro som fanns, en utveckling där alla var delaktiga.  Och det är som om de här husen bär på en stolthet över det som hände då och de ideal som styrde samhället.
– Det handlar om en skönhet i förgängelse. Och en känsla av melankoli och sorg som liksom sitter i väggarna på de här slitna byggnaderna.
Andra motiv är t ex Saturnus nerlagda fabrik i Malmö, och en busstation i funkis från Dalarna.
– Det är vindpinade miljöer som fått många törnar och skrapmärken.  Det finns inget kladdigt mys i mina bilder. När jag sökte motiv i Skövde tycker jag att stadshotellets funktionalistiska tillbyggnad är betydligt intressantare än den pråliga krokan som är huvudbyggnaden. Husmålningarna är en resa i min verklighet.



Han visar några målningar med bilar som en viktig del av motivet.
Det är ett slags bilporträtt  med tyngdpunkten lagd på personlighet och den attityd de gamla amerikanska vägkryssarna utstrålar. Bilarna är inskrivna i en bred målad ram. Ofta finns en text inskriven, liksom för att visa att bilden och orden är två sidor av samma sak. Båda berättar fast på olika sätt.
– De bilar jag målar är ren och skär skönhet! Men de får liksom husen inte vara för fina. Livets avtryck ska finnas med och berätta sina historier. Jag målar amerikanska bilar från fyrtiotalet fram till bilarnas bil Chevrolet Caprice som slutade tillverkas 1988.
På den breda ramen runt bilarna finns ord och meningar.
– Det är oftast sentenser eller titlar ur amerikanska countrylåtar. Den musiken har format mina värderingar och min verklighet. De här sångerna handlar om allmänmänskliga värderingar med nyckelbegrepp som ärlighet och hederlighet. Och artister som Merle Haggard, George Jones och John Prine är mina stora förebilder när det gäller att beskriva vanligt folks värderingar och ävlan.



Han visar också en serie filmbilder, med textremsa och allt.
– Det är akvarellerade teckningar. De är hämtade ur en serie bilder jag gör med flintskalliga skådespelare som motiv. Det visade sig nämligen att de flesta av mina filmhjältar numera är rätt skalliga. Och på de här utställningen visar jag några bilder av den störste av dem alla Robert Duvall.

Sammanfatta din bildsyn!
– Då gör jag det med några rader ur en sång från en av John Prines senaste plattor: We`re not the jet set. We´re the old Chevrolet set

BO BORG

 
 

070503
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst