Elisabet Eriksson
Teckningar , målningar, collage
Galleri PS
5/5-20/5


TECKNAR PÅ HANDDUKAR
 
Elisabet Eriksson värnar människors rätt till drömmar
 

Så fort man öppnar dörren hamnar man rakt in i Elisabet Erikssons bildvärld av spontana, snabbt skissade teckningar, en retrospektiv samling med motiv från 90-talet och framåt.

– Jag har mitt intuitiva sätt att teckna och måla från pappa. Han var stenhuggare i Lysekil där jag är uppväxt, ovanligt allmänbildad för att vara arbetare, radikal och helgjuten antifascist trots politisk hemvist i Folkpartiet. Men så kunde det ofta vara på den tiden, det var inte så vattentäta skott mellan åsikterna.



Skisserna använder jag också som förlagor till mina textila arbeten eller också så tecknar jag direkt på handdukar och lakan som jag bearbetar för att hitta ett textilt uttryck i collage och i blandningar av olika material. Tidigare gjorde jag något jag kallade "skyddssköldar", broderade och smyckade för att användas mot samhällets hårdnande, allt kyligare tonläge. Flera av dem hänger på Östra Sjukhuset.
Hennes dialekt är inte helt lätt att härleda, först trodde jag att hon var värmländska men stenhuggare från när och fjärran blandades på Bohus Malmön som blev det allra första stenhuggarsamhället. Pappan var torparson från Dalsland och i Lysekil var det viktigt att ha den rätta iande dialekten, så viktigt att hon fick ställa sig upp inför klassen och visa att hon minsann kunde prata så att alla förstod. Fadern drev oförtrutet rikssvenskans tungomål hemma.
– Ja, han inpräntade i oss att det inte heter "dörra" utan "dörren". Så jag hamnade under en tid litet grand i kläm mellan familjens och det lilla samhällets språk. Pappa gillade att jobba med smalfilm vid sidan av, han filmade mycket, stenhuggarmiljön och hur det såg ut i övrigt i Lysekil på den tiden. Han målade också, var intresserad av att fånga särlingarnas uttryck, han hade en klassmedvetenhet som knappast lever kvar idag, och en yrkesstolthet, eftersom man för att vara en bra stenhuggare också måste vara en bra hantverkare. Jag har lärt mig väldigt mycket av honom, att fånga ögonblicket i flykten utan att fördjupa mig så mycket i processen.
Före jul började jag arbeta med Slottet, en skulptur som värnar människors rätt till sina drömmar, jag kallar det ett tredimensionellt teckningscollage som vill påminna om att vi alla bär på både ett mörker och ett ljus. I verket ingår också personer som är viktiga för mig och som i sina personligheter framhäver androgyna drag, de två helt nödvändiga sidorna av livet som alla människor är beroende av. Men också om liv och död, en medvetenhet om vilken verklighet vi innerst har att förhålla oss till.
Livet under min barndom var väldigt hårt, det var rent materiellt kärvt, kriget bullrade inpå knuten, vi var intensivt medvetna om kanonbåtarna utanför våra kuster, om allas starka kamp för överlevnad, medan fascisterna rörde sig alldeles i närheten, så det var kanske inte så konstigt att släktsammanhållningen nästan var alltför stor i samhällen som Lysekil. På den tiden var kriget här och nu, tätt inpå människor, idag finns det i Mellanöstern. Dessa skilda men förtätade erfarenheter genomsyrar min konst idag. Lysekil var ett radikalt industrisamhälle , inte alls någon rar fiskarby, det är viktigt att komma ihåg.

ANDERS THURESSON


PS. Elisabet Eriksson ska direkt vidare till Stockholm för en utställning på det nästan legendariska galleriet, Gröna Paletten, vid Odenplan.

 

070507
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst