Tre stipendiater ur Eric Ericsons fond
Mimers Hus, Kungälv
14/6-17/8

VEM VAR ERIC ERICSON?
Donation gav växande fond för unga konstnärer 
 
 Eric Ericson, akvarell av Folke Öström

Alltsedan 1960-talet har många unga konstnärer kunnat få stipendium ur Eric Ericson stiftelses  stadigt växande fond och idag uppgår tillgängliga medel till omkring en miljon kronor om året. Stipendierna som inte kan sökas fördelas på olika sätt och tillföll tidigare bara en enda konstnär  men numera får ett 10-tal konstnärer dela på det stora beloppet. Stiftelsen ska stödja konststuderande och unga konstnärer från Göteborg och Västsverige och styrelsen består sedan starten av en läkare, en advokat och en konstnär.

Bryggarsonen Eric Ericson var en mycket bildad och förmögen man med ett stort, djupt och uppriktigt konstintresse. På ett försynt och stillsamt sätt deltog han i Göteborgs konstliv och många kulturvänner och konstnärer tillhörde hans närmaste vänkrets. Hans långa och stimulerande konstluncher var välkända med diskussioner fram till kvällen. Efter hans död 1962 tillföll hans stora konstsamling Göteborgs Konstmuseum och samtidigt upprättades en stiftelse i hans namn för att stödja unga konstnärer i Västsverige.
Skulptören Thord Tamming, tidigare rektor för Valands Konstskola, har arbetat för stiftelsen sedan slutet på 90-talet och bevakar kontinuerligt konstlivet i Västsverige och ger rekommendationer till stipendier. Tiderna har förändrats och därför har reglerna kunnat tänjas något för att anpassas efter konstens utveckling.
I sommar har Thord Tamming samlat tre tidigare stipendiater från olika år till en gemensam utställning i Mimers Hus i Kungälv 14 juni-17 aug.  Maurits Ylitalo, Annika Vilhelmson och Vanna Bowles är helt olika sinsemellan men gemensam är den stora utvecklingspotentialen, som gjort dem till spännande konstnärer att följa i framtiden.

Hur plockar du fram bra stipendiater? Vad krävs?
     Jag försöker se så mycket som möjligt och i olika tekniker. Det är viktigt med en grundmurad kvalitet men dessutom tradition, förnyelse och en inneboende utvecklingspotential. Jag måste också bli berörd men vissa tekniker är kanske lättare att bedöma än andra. Det gäller att undvika det ytliga och istället söka efter det ärliga uttrycket.


Maurits Ylitalo

Maurits Ylitalo från Borås fick stipendiet 2004 direkt efter avslutade Valandsstudier. Uppvuxen i en kreativ miljö var siktet tidigt inställt på bildskapande. Efter olika förberedande utbildningar vid Falkenbergs konstskola och Hovedskous Målarskola blev han antagen vid Valand 1999. I hans årsgrupp fanns flera begåvningar och det utvecklades en grund med gemensamma referensramar och nyfikenhet på verkligheten som gjorde utbildningstiden till en bra skola för det fortsatta yrkeslivet. Direkt efter Valand inbjöds han till Borås konstmuseum!
Maurits Ylitalo arbetar med en verklighet och en bildvärld som är full av hugskott, infall, reminiscenser och minnen av vitt skilda händelser och företeelser. Han är fascinerad av allt i livet, både det som är viktigt och mindre viktigt, men intellektuella resonemang berör honom inte som konstnär.
  Det viktigaste är att ha roligt och må bra. Tekniken har jag nött in under så lång  tid, så jag kan istället hänge mig åt företeelser, som verkligen intresserar mig.  Jag måste alltid vara på väg, använda min samlade mentala barlast och samtidigt försöka fånga essensen i framtiden. Mycket ska kunna hända i bilden. Ur olika idéer växer det fram en process, som i sig är ett stycke av livets magi.
Tid och betydelser kan blandas men det slutgiltiga uttrycket har ofta en ovanlig laddning i en gåtfull kontext. I  olja, akryl och akvarell bygger han upp rum där  märkliga möten ger bilden en suggestiv och lekfull framtoning.


Teckning av Vanna Bowles

Vanna Bowles är uppvuxen i Göteborg  men bor och arbetar numera i Oslo, där hon gick på Konstakademin 2000-2004. Nyskapande, djärva och färgstarka inlägg på elevutställningarna på Hovedskous Målarskola gav henne Eric Ericsons stipendium  år 2000 och sedan dess har hon följt olika kreativa spår som  bl a lett in i teaterns värld.
På senare tid har hon blivit uppmärksammad för projekt/installationer som Kroppens tunna skal som problematiserar kroppens sociala status och fysiska uthållighet och där den traditionella klyftan kultur-människa åskådliggörs i korsningen mellan klassisk skulptur och gymmet. Den fysiska ansträngningen syftar till självkontroll och kamp mot förgängligheten.
I det fascinerande verket Chain of unsettled events utgår hon från serierutor, film och skuggteater blandat med idéer från 1700-talets bildmontage och perspektivteatrar och lyckas skapa magi och illusion med enkla lösningar. Vissa teckningar bär på en märklig stämning och beskriver serieliknande situationer mellan människor med tragikomiska eller absurda inslag. Det förstärker känslan av  en thrillerartad gåtfull intrig.



Teckning av Vanna Bowles

– Jag arbetar egentligen alltid med rummet, försöker bryta ner traditioner till nya former och producerar gåtor som kanske inte kan lösas. Det kan vara  serierutor utan sammanhang eller filmiska sekvenser, som bjuder på en dubbeltydighet och stämning som oroar. De lösryckta bilderna får skapa sin egen historia.
–  Jag letar också efter tydliga karaktärer och ibland upplever jag mig själv som  en regissör av händelseförlopp och mångtydiga scenerier. Det är också  spännande att bryta upp formerna, göra teckningarna större och tredimensionella och låta dem ingå i rummet.  Mönster, ornamentik  och barocka ”ramar” kan dessutom fungera som titthål för bilderna.
  


Installation av Annika Vilhelmson

Annika Vilhelmson från Göteborg  fick Eric Ericsons stipendium 2002 under studietiden vid Göteborgs Konstskola. Hon har tidigare arbetat med traditionell skulptur och enkla evighetssymboler men i samband med senare utbildning på Konsthögskolan i Stockholm har intresset fokuserats på installationer och förhållandet mellan rum-ljus-objekt-arkitektur. Vad blir innebörden om man arbetar med abstrakta upprepningar och små förskjutningar i rummet? Vad sker med vår verklighetsbild?
Annika Vilhelmson försöker fånga sublima förändringar i rummet för att kunna närma sig verklighetens okända utmarker. Skört papper och vit kartong ger en illusion av en undflyende omgivning i upplösning och resulterar i en sällsam blandning av både stillhet och rörelse i rummet. Upplevelsen av rummet  och den egna andhämtningen bidrar till en stark känsla av att bli omsluten av en rymd.  Hennes verk rör sig i gränslandet mellan tid, plats och poesi.
  Genom större eller mindre ingrepp vill jag åstadkomma en förskjutning i rummet, från det vardagligt konkreta till något mer svårgripbart, existentiellt. Trots att dessa ingrepp rent visuellt kan vara små, är de vanligtvis resultat av ett omfattande arbete.
  I min arbetsprocess ingår ofta att omvandla ett utgångsmaterial till något annat, som jag sedan bygger den färdiga installationen av. Detta  oerhört tidskrävande arbete är inte på något sätt huvudsaken i det jag gör, men det är ändå en oundviklig del för att uppnå det uttryck jag vill ha. Den ena lilla förskjutningen efter den andra ackumuleras under materialets väg från en form till en annan och fortplantas genom verket.

GUN HELLERVIK

 
 

070605
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst