BIRGITTA DAHLSTRÖM




En känsla av is och infrysning finns i det stora rummet i Birgitta Dahlströms utställning av objekt i glasfiber och akvareller. Hon har täckt över fönstren med vit odlingsväv i en vacker struktur som täcker hela väggen och ger ett filtrerat ljus.
– Det är min idé med detta rum. Raden av pelare ger intryck av en tempelsal, jag ville skapa lugn, säger hon.
Från taket hänger en formation av spetsiga fruktformer.
– Jag har tänkt lite på planeter, också. Utstrålningen har månens sken.
Hon skapar frukter av flytande plast. Häller polyetenplast på glasfiber och härdar på tio minuter i en stressig arbetsperiod.
– Det kan få en akvarellistisk effekt och får gå undan.
Själva upphängningen är unik för platsen.
– Det är spännande när jag ställer ut något i förhållande till rummet. Jag upplever själva mellanrumet mellan grejorna som en volym. Det handlar mycket om svävandet.
I främre delen av rummet hänger ett överlappande konstverk från hennes tidigare textila inriktning kilformen Imagine ner från taket, omspunnen av fina trådar.
– Det här är den felande länken, den har både tråd runt sig och är i plast. Jag har haft istappen i bakhuvudet.
Det hela är en lek med ljus. Hon har skrivit en liten dikt om hur hon blev inspirerad av känslan att slå loss det tunna isflaket på en pöl efter den första frostnatten, lyfta den mot solen och översköljas av lycka.
– Att i isen fånga ljuset är fantastiskt. Egentligen kan man säga att jag är galen i ljus. Det ligger en livsenergi i ljus, säger Birgitta Dahlström.
– Många människor är aktiva under det ljusa halvåret och bara kämpar sig igenom mörkerhalvåret.
Hon är inte den som tar semester på sommaren.
– Det är då jag jobbar som mest intensivt. Det är roligt att jobba, tycker jag.
Plastobjekten gör hon vid sin stuga på klippan ut mot havet på Öckerö. Det är en bökig process med giftiga gaser som tvingar henne att bära ansiktsmask och skyddshandskar.

Akvarellerna gör hon hemma i lägenheten i Göteborg, där hon bor halva året. Närmare bestämt Tångudden med utsikt från sjunde våningen över älven.
Båtformerna på väven som täcker väggen i utställningens stors sal kallar hon fjädrar.
– Det är bladformer, också. De är lätta.
I det bakre rummet med en svindlande utsikt över hamninloppet möts besökarna av en explosion av färger från samma hängande fruktformer som i första rummet.
– En djungel. Det är ganska roligt att vara så frodig här när jag är sp asketisk där uppe, säger hon när vi hunnit nerför trappan.
– Det är lite skojfriskt, erkänner hon.
Akvarellerna, också transparenta, är ett slags collage. Hon lägger rispapper på akvarellpapper och målar flera lager. Ibland tar hon bort rispappret och låter enbart färgen som sipprat igenom stanna kvar.
Serpentinformerna är snäckorna hon plockar på ön. Motiven av trädens blad med alla sina former, färger och fibrer vittnar om hennes kärlek till naturen.


JAN BERGMAN

 

 

 


Galleri Majnabbe
18/10-2/11 2003