Ulrika Thorén
Galleri Stockselius, Skövde
1-16/9

POPKONSTEN GER FRIHET
 
Ulrika Thorén blandar
screentryck och måleri
 

Det finns ett påtagligt dekorativt drag över Ulrika Thoréns screentryck. Först fotograferar hon. Och i de tekniska förfaranden som följer rastreras bilderna innan de trycks med hjälp av silkscreenram.

I den processen uppstår rastreringsmönster, den uppdelning av bilden i mindre punkter vi känner igen från t ex tidningstryck. När sådana bilder förstoras bildar rastreringspunkterna mönster i mönstren.
I konsten känner vi igen de här effekterna från popkonstnärer som Andy Warhol och Roy Lichtenstein. Och i Sverige från Lasse Åbergs konstliknande covers av Warhols verk.
  Jag jobbar mest med screentryck blandat med måleri. Först målade jag bara i olja , men jag upptäckte att det var så roligt att experimentera med screentryck, och att det gav så många möjligheter.

Du börjar med ett fotografi?
– Ja, inte för upplagans skull. Jag tar fotona för att kunna jobba vidare med rastreringeffekter och föra över med screentrycksteknik på andra material. Jag jobbar fortfarande med vanlig film i kameran för kvaliténs skull.
Sen screenar hon.
– Att rastrera innebär att man delar upp bilden i gråskalekomponeneter. Sedan jobbar jag vidare med de tryckramar man använder till screentryck. Och jabbar med olika tryckfärger och på olika material som glas, porslin och textil;  alltifrån tallrikar till kläder.

Hur kom du på idén?
– Det började med att jag fick syn på en bild av en gammal Kalleskaviarreklam i DN. Kalle intresserade mig för han liknar Marilyn Monroe på den bilden. KaviarKalle är ju en superkändis. Så jag gjorde en serie bilder som en parafras på Andy Warhols stil. 
 
  Popkonsten ger sån frihet. Man kan mixa serier och konst och vad fan som helst. Och det gillar jag. De här bilderna av Kalle gjordes 1990 och på den vägen är det.



Sedan lämnade hon tavlorna och jobbade på helt andra material.
  Jag gjorde några kuddar som blev mycket uppmärksammade. Jag gjorde tablettaskarna Fruxo, PimPim och Zoo som kuddar i sammet. Materialet förädlade det slitna mönstret.
Sickan Karlsson, som hon använt, är mer än en människa.
– En ikon och en solstråle i allas våra liv. Jag gjorde ett mönster med henne i filmiska rutor.  Effekten blir överraskande. På håll ser man först en klassisk gammal stol.  Sen ser man Sickan Karlsson och tänker, det här är ju inte klokt!



Nu har hon andra teman. En serie hon kallar Tivoli.
– Jag var lärare på en kurs och ville att vi skulle jobba kring någonting kul. Vi började med ordet Tivoli. Sedan släppte vi associationerna fria. Det finns en stark känsla i ordet. Berg och dalbana är en metafor för livets dalar och toppar. Men också ett svindlande mönster.
– Jag jobbar inte som en formgivare eller designer. Mina tankar kring mönster börjar från ett annat håll, med andra utgångspunkter.
– När jag fotograferade och bearbetade bilder av karuseller ville jag att det skulle handla om hur man mår, för formen går att använda både som symbol och mönster. Aldrig varken eller. Både och är viktigast.
 Ett visst skede fattar jag inte varåt det bär och vart det ska ta vägen. Det är svävande, men det handlar alltid om mig när det är klart.



Hur jobbar du med fotoförlagorna?

– Mina foton ska alltid rastreras innan jag bearbetar dem vidare i min konstnärliga process. Rastrets grovlek får stor betydelse för mönstret. Jag vill åt det litet otydliga och diffusa. Den enda oskarpa bilden på en rulle kan därför vara den bästa från min utgångspunkt. En teknisk miss kan vara det konstnärligt intressantaste för mig. Det blir t ex en stark känsla i ett träd fotograferat från TV:n.



Målningen Altaria är gjord tredelad som en altartavla.
– Jag såg en dokumentär på TV om en kille som ville vara Gregory Peck. Han var ren som Jesus. Så jag tog bilden och satte ihop den med ett par mörka berg och dalbanemönster.
Hon gör kläder också.
– Jag trycker mönster på tyger. På den hatt och rock som finns med på utställningen finns ett tivolimönster. Jag har satt ihop en bild med dess egens spegelbild. Jag har också gjort tallrikar med det här mönstret.
– Och det är det som är så spännande. Hur samma mönster blir så helt lika och får så skilda uttryck beroende på vilket material de görs på .

BO BORG

 
 

 070905
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst