EN SKRUVAD SKRÖNA SOM VAR ROLIG ATT SKRIVA


Marie Hermansson är fascinerad av svampars egenheter

 

Far vände svampen upp och ner så att de vita skivorna under hatten blev synliga.
"Nej, ni kan inte se dem, man måste ha mikroskop. Men de finns där. Och i en pust" – han blåste litet luft mot Madeleines hals – "ett mycket fint moln, släpper svampen dem ifrån sig."
Madeleine skrattade nervöst.
"Vad vi ser är, skulle man kunna säga, svampens könsorgan."
"Åh", sade Madeleine.
Far räckte henne gulkremlan och hon tog emot den mycket försiktigt.
– Ur vårt perspektiv lever alltså svamparna i en omvänd värld, fortsatte han. "Liksom vi människor i våra sexuella möten för en kort stund besöker underjorden tycks svamparna för sin sexualakt behöva vår värld av luft och ljus. För dem är överjorden kanske lika mystisk och mytomspunnen som underjorden är för oss."
Jag såg hur Madeleine sög åt sig varje stavelse.

Marie Hermansson nya roman Svampkungens son utspelar sig på flera olika sätt i de mellanrum där till synes oförenliga världar genomsyrar varandra. Skogens doftande och omslutande mörker mellan trädens stammar, dess ibland sanka jord och myllor, konkurrerar med havets öppna oändlighet om livets specifika vikt.
– Att romanen inte har mottagits så väl av kritiken beror kanske på att ett par av mina tidigare böcker har skapat andra förväntningar. Jag har valt att skriva en annan slags bok, på ett annat sätt och med andra utgångspunkter. Det blev en skruvad skröna utan större allvar. Den var rolig att skriva, medan recensenterna har lagt sina pannor i djupa veck.
– Jag har länge varit fascinerad av svamp, plockar ofta själv och har läst mycket om dess mytologi och bakgrund. Linné hatade till exempel svamp, den passade inte in i hans systematisering och hamnade under Djurriket, avdelningen Kaos. Senare blev den kryptogam och är numera placerad mellan växt - och djurriket. Framför allt på landsbygden finns det än idag, i Sverige, en nedärvd skräck för svamp, medan man längre österut länge har ansett den både nyttig och god. Men svampkunskap kan vara vansklig; det finns sorter som varit godkända men på senare tid bedömts som skadliga.
– Gamla böcker om svamp har varit starka inspirationskällor; jag tycker särskilt om Bengt Cortins vackra beskrivningar av svamparnas struktur, färg och form, han har ett detaljerat och ömsint sätt att skildra deras egenheter.
I romanens skärningspunkt korsas många spännande linjer. Den handlar både om fadersuppror och om fadermord; fast det i bokens inneboende mordhistoria inte är han som får sätta livet till. En dominerande manlig, nästintill militaristisk, värld infiltreras sakta men säkert i Marie Hermanssons text av det motsatta könets språk. En ung pojkes blick förändras genom romanens gång från ängsligt sluten till att se omvärlden med helt andra ögon.
– Det behövs ett slags gnista för att komma igång med en roman, och jag hade hört en historia om Sigmund Freud som svampplockare. Men när jag skulle börja skriva hittade jag inte källan så jag läste Martin Freuds bok om fadern. Då tände det till på nytt.



"
Jag tänkte på Sigmund Freud. Det är svårt att se en välutvecklad stinksvamp utan att tänka på Freud.
Freud var en passionerad svampplockare. I Det Bästa hade jag läst om hur han brukade ta med sina sex barn på svamputflykter i de österrikiska skogarna och hur han brukade utforma dessa utflykter som militära övningar där barnen var hans pluton som skulle smyga sig på svampen och överfalla den. Freud brukade sporra sina barn genom att anordna tävlingar och utse dagens främste svampjägare. Vinnare blev alltid pappa Freud själv. Vid dessa exkursioner var han klädd i en grön, österrikisk hatt av jägarmodell. När han hittat ett särskilt åtråvärt exemplar rusade han hastigt fram, slängde sin hatt över det och så att säga fångade svampen. Därefter plockade han fram en visselpipa av silver och med en utdragen signal kallade han samman sin pluton ( …) "Far hade ingen visselpipa. Ändå tyckte jag mig nästan höra den gälla uppfordrande signalen som drog oss mot honom och fick kvinnornas fnitter att tystna och övergå i allvar, vördnad, ja nästan rädsla."


– Från början var Svampkungens son ämnad för Bonniers julpresentbok, men jag lade ned det projektet. Sedan har jag jobbat med den på alla möjliga vis – den har växt och krympt precis som en svamp, jag hade väldigt roligt under tiden och har inte tänkt så mycket. Men det är intressant med svampens symbolik, att det bara är en liten del man ser och att dess huvudsakliga, underjordiska, vardag bara visar sig en liten stund på hösten.



Symboliken utvecklas och förflyttas i Marie Hermanssons roman till mänsklig och överjordisk kärleksnivå. Berättelsen om Gunnar, som likt en hund i faderns koppel, växer upp i skuggan av denne blomstrande svampexpert, Holger, som har en väl så övertygande hand med kvinnor, växer och fördjupas. Men Gunnar reser sig; djupt svartsjuk och grymt sviken av fadern försitter han under en konfliktfylld höst inte ett tillfälle att utforska svampens varierande användningsområden, som delikatess, afrodisiakum och dödligt vapen.

ANDERS THURESSON  

 
 

070906
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst