Christer Lundqvist
Cesar sover
Målningar och objekt
8-22 september
Galerie Oijens

 
BILDER SOM MUSIKALISKA BYGGEN
Christer Lundqvist arbetar med associationer


 
Christer Lundqvist är stockholmare från Björkhagen, utbildad på Valand 1978 - 1983 och verksam i Göteborg. Det är fjärde gången han ställer ut på Galerie Oijens; också tidigare utställningar har, på olika sätt, haft drömmar och minnesbilder som bärande tema.

– Motiven i mina målningar och objekt är ett slags drömbilder, eller snarare försök att gestalta förnimmelser. Zippotändaren ger mig till exempel associationer till lek och laster, till min tid som sjöman, till att tända på någon eller något, eller att röka Camel.
De leder vidare till mer generella frågeställningar, om jag har en plan eller inte, hur mitt liv ser ut, är vissa saker och ting i det bara en ryggsäck, eller är de tillgångar? Det är en väsentlig skillnad mellan en "grej", en pryl - och ett föremål - begreppen står mot varandra, har väsenskilda innebörder. I min konst går starka trådar mellan bilderna. Tingens utstrålning blir också allvarligare när de får representera minnen.



– Man vill på något sätt inte bli lik sin farsa och ändå ser jag att jag är lik honom på många sätt. Jag har ett foto av honom i flottistriggen; han var på HMS Manligheten som ångbåtsslupsgast. Jag tog också värvning vid flottan, men som signalmatros i Karlskrona, jag trodde att det skulle passa mig men det varade bara i två år.
Men det var där jag upptäckte vad jag ville göra; på Fritidsdetaljen fanns oljefärg och vi målade skåpen på luckan i olika färger, sedan kom befälen och beundrade det vi hade gjort. Min bästa kompis i lumpen blev så småningom en av landets mer kända clowner och jag blev målare, tänk så det kan gå!



– Men likheterna med farsan sträckte sig längre än till bara yrkesvalet. Han skrev dikter i flottan och jag inbillar mig att hans starka känsla för rytm på något sätt är besläktat med morsemusiken. Utställningens titel, "cesar sover", är rytmord som satt sig i ryggmärgen, de var också de första tecknen jag lärde mig. Det är ingen tvekan om att morsealfabetet har varit ett redskap, ett slags metod att lära mig bild och rytm.
– Flera av mina bilder är i sig ett slags partitur, musikaliska byggen, som jag kallar "lagt kort ligger"; i dessa verk skickar jag ut linjer som får löpa som de vill utan att jag suddar i dem eller ändrar deras form och riktning. Och visst har dessa bilder en terapeutisk funktion. Ta till exempel bilderna av den gamla mikrofonen; jag gjorde tidigare en utställning med temat Jussi Björling och föreställer mig här att artisten har lämnat platsen men att man ännu förnimmer hans närvaro.



– En gång hittade jag en gammal rullgardin i soprummet och tänkte att jag måste måla någonting på den; det var något med gardinens färg som fick mig att tänka på filmen På stranden, efter Nevil Shutes roman om de två sista levande människorna på jorden, en öde planet efter atombomben. Där rullar, i en oerhört stark, berömd scen, en cocacolaflaska, av och an, i tomt skramlande rytm mot en telegrafnyckel. Jag var bara 17 år när jag tog värvning och kom till signalskolan Trolle. Kubakrisen innebar slutet på en tid som för mig börjat som en lek; en verklighet som över en natt förvandlades till bistert allvar.



I en målning ligger några krigsfartyg sida vid sida, så genomsiktliga att deras form tydligt gestaltar både vad de står för och själva krigsmaskinens regelverk. I en annan ligger en ubåt fängslad bakom kraftiga galler. 
– Jag har ett starkt proletärt arv; farsan var både sjöman och jobbade i gatan, han hade väl litet kontakt med fackföreningsrörelsen och hade drömmar om att skriva, men han var ju knegare och hade inte modet att ta sig in på skolan för att odla språket. Han blev åttiotre år och en dag när jag letade i en byrålåda efter min sjömansbok hittade jag både hans och min, liggande bredvid varandra; det var helt fantastiskt..
– Jag jobbar ofta i så kallat "Hawaiimaterial", som Rolle Stoltz skulle ha sagt, det känns ofta friast och bäst att arbeta med enklare material. Med stor säkerhet kan jag hävda att pennan inte hade glidit så bra på ett förstklassigt papper.

ANDERS THURESSON 

 

 

 




070909
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst