Lars Johansson och Yvonne Nimar
Målningar och skulpturer
Lidköpings konsthall
Till 23/9


MASKER OCH MYTER
Lars Johansson och Yvonne Nimar passar ihop
 


Lars Johanssons och Yvonne Nimars konst passar bra ihop. Genom att de är så olika framhäver de varandras särart. Därför har de ställt ut tillsammans några gånger, bl a i Motala och i Karlstad. Och en gång tidigare på Lidköpings konsthall där de nu är aktuella med en stor utställning på Konsthallen.
– Vi är intresserade av varandras tankar och vilken konst den föder, säger de. Men vi är fyllda av helt olika jag, det gör kontrasterna verkningsfulla.

Yvonne Nimar är född i Västerås men är numera verksam i Hjo. Hon är autodidakt. Hon jobbar med skulpturer i lera. Hon modellerar långsmala skulpturer. Ibland känns en influens från Giacomettis trasiga magerhet.
– Jag försöker att fånga människan. Det är viktigt att jag jobbar så att det blir liv i leran. Det räcker aldrig att bara stanna vid utsidan. Leran och jag går halva vägen var. Det finns så mycket struktur och motstånd i materialet och i kampen med det uppstår mina verk.

Är det porträtt?
– Jag använder inga modeller. Att figurerna ofta blir långsmala är för att jag vill gestalta deras inre resning. Och man behöver inte fylla på en massa kött för att fånga den känsla en människa utstrålar. Formellt är jag influerad av Giacometti och afrikansk konst.
Hon har haft funderingar runt de masker vi människor bär, Persona.
Det handlar om de olika roller människor spelar i olika situationer, medan det verkliga jaget kanske förblir fördolt. Det är i gemenskapen vår personlighet kommer fram och vi visar våra verkliga jag. Jag kallar några av dem "Av Jord". Det ger dels en biblisk/historisk association. Och jordpigmenten ger liv och personlighet åt skulpturerna.



Maskerna visar en mänsklig rikedom.
Människorna har totalt sett en större rikedom än den del av sig, kalla det mask, som de visar för mig just nu. Säg gärna emot mig, jag vill gärna bli störd i mina tankar. Det berikar mig och rubbar mina vanliga tankebanor. Mina bilder är porträtt av egenskaper och själstillstånd. Jag har ingen plan när jag börjar, men följer mina ingivelser och materialet.
Skulpturerna har förändrats genom åren.
– Jag jobbar i olika material, mest lera men också alabaster. I stenen bygger jag personligheterna utifrån och in. I leran går jag inifrån och ut, fram och tillbaka. Tidigare gjorde jag fantasibilder av djur. Nu är det mest mänskliga gestalter.
Det är mötet med människor som utvecklar henne och hennes konst.
Nya möten ger mig möjlighet att fånga det där undflyende jag är ute efter. Därför vill jag inte vara stram i mitt uttryck. Ibland har jag litterära förlagor. Per Olov Enqvists Nerstörtad Ängel gjorde ett djupt intryck på mig och kom att påverka mina skulpturer mycket under en period.

Och Lars Johansson, din medutställare?
– En fantastisk målare. Vi har båda en flykt i våra bilder. Vi försöker, var på sitt sätt, fånga något undflyende.



Lars Johansson är uppvuxen i Karlstad. Han växte upp i Göteborg och har gått på Valands konsthögskola. Han är en flitig utställare och har ställt ut flera gånger bland annat i Göteborg. Hans verk finns på många museer.
– Jag känner mig fram till mina bilder. Genom en stor närvaro i varje del av målningens tillkomstprocess kan jag vara med att skapa den ordnade slump mina målningar behöver. Det är bilderna av verklighen som blir verklighet. Verkligheten är en konstruerad berättelse som får ett stänk av sanning i måleriet.
Han är intresserad av myter som beskriver och kanske förklarar verkligheten.
Det är stora berättelser som ger ett sammanhang åt livets fragment. Myten om Atantis är en sådan som hjälper oss att förstå verkligheten. Gudarna såg till att Atlantis gick under…



Hur gör du dina bilder?

– Jag försöker använda en metod som gör att varje penselstreck fångar ett ögonblick. Jag vill använda intuition och direktkontakt. Eller så en process av ingen kontakt alls där måleriet får leva sitt eget liv. Det är en paradox egentligen, men måleriet bygger på en synvilla.
Våra ögon har ställt in sig på fotografiets konstruerade och i grunden falska sätt att se på verkligheten. Jag försöker göra ett tilltalande, tillgängligt måleri. Kanske skulle man kunna kalla min stil för expressiv impressionism. Känsla blandat med trohet mot ögats upplevelse.
Men min övergripande målsättning är att göra ett sympatiskt måleri som folk blir intresserade av. Jag litar på min intuition och hoppas att det bär. Och om jag målar i rätt sinnesstämning blir det tilltalande.
Jag målar med psyket och tror att mina speciella synintryck kommer sig av min tro att jag ser med hela kroppen. Om jag ser ett starkt motiv känner jag mig omsluten. Det påverkar hela kroppen.

Hurdan är din målarprocess?
– Kommer en ny tanke springer jag in i den. Sedan tänker jag efter och går tillbaka. Jag vill åt förändringarna. Jag gör många målningar samtidigt. Först går det fort. Sedan kommer eftertanken med eftertänksamma övermålningar. Och jag har lärt mig att uttrycka det jag ser inom mig i mitt måleri. Och allteftersom man utvecklas som människa utvecklas ens måleri.



På utställningen visar han stora målningar med torsofragment. Brett upplagda, nästan episka känslolandskap. Men här finns också mycket vackra och mera lättillgängliga målningar av magnolior.
– Målningarna av magnolior blir så fina. De är roliga och lättsamma att göra. Det är en lek som inte är så krävande och påfrestande som mitt andra måleri. Slumpen får gärna vara med. Jag nöjer mig med att det blir vackert. Ju mer man arbetar och ju skickligare man blir desto oftare dyker användbara slumpeffekter upp. Jag hamnar i en intensiv process. Jag kan bli förvånad efteråt att jag inte såg direkt vart jag var på väg.
Han märker hur hans motiv återkommer.
Den ensamma människan är mitt motiv i olika yttre form. Jag är en romantiker både som människa och konstnär. Jag tror på konsten. Den kan låta en ana större sammanhang man aldrig kan begripa. Man söker sammanhang och gemenskap. Men det är en illusion som allt det andra. När allt kommer omkring är man en ensam ärta i ärtsoppan.



Hur trivs du med att ställa ut tillsammans som i den här utställningen?

– Det finns en samhörighet mellan Yvonne Nimars figurer och mina. Det blir en fin medelhavsmuseikänsla när våra saker visas ihop. Tiden står och väger och det gillar jag.

BO BORG

 

 
 

070910
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst