Lena Amstrand
Akvareller
Galleri Rita
15-27/9


ATT HITTA LJUSET EN GRÅVÄDERSDAG
 
Lena Amstrand har källan till sina akvareller utomhus
 
Många får något föraktfullt i rösten när de talar om skärgårdsmålare.
– Men jag är nog det trots att jag aldrig målar av. Det är ljus och
stämningar som inspirerar mig, säger Lena Amstrand, stadsflickan som blev akvarellmålare på Styrsö.

Av en ren händelse bor hon i ett av de hus som hon i egenskap av
arkitekt blev anlitad att rita.
Hon tar emot vid färjelägret och vi cyklar tillsammans på smala
asfalterade vägar genom grönskande idyller.
– Välkommen till Röda torget, säger hon när vi kommer fram till några
hus som ligger tillsammans kring en öppen plats. Åtta familjer från
staden och en från ön köpte mark, byggde och bildade
bostadsrättsförening 1992.


Brygga

Hälften bor kvar.
–  Vi har haft naturliga material i husen och kretsloppsperspektiv.
Familjen trivs "fantastiskt" bra och de tre barnen har fått gå i snälla skolor.
– Jag var orolig för att känna mig utsocknes. Men styrsöborna är
toleranta och jag har känt mig välkommen hela tiden. Den sociala biten
har fungerat mycket bättre än jag föreställde mig, säger Lena
Amstrand.
Hon är riktig storstadsflicka och växte upp i ett område med åtta
våningars höghus vid Marklandsgatan och var van vid att knappt någon
hejade på varandra, inte ens i samma trappuppgång.
– Här hejar alla och i Konsum vet de vem man är. Och vems ens barn är.
Jag njuter av det och känner mig smickrad över att någon bryr sig om
vem jag är.


I lä

Naturen gör förstås sitt till.
– Jag tycker om att vara vid sjön. Vi har en gammal träbåt, en P 28
segelbåt och seglar mycket. Längs bohuskusten och ofta till Danmark,
Laesö och Anholt.
– Jag har min lilla eka och ror över till Tjälmen t ex. Nu har båten fått
en fem hästars motor så jag kommer ända till Asperö. Det är en fin
arkipelag nära.
–  Halsvik är fantastisk. Jag cyklar dit varje dag, det är olika ljus
och stämningar.
Efter en rundvandring i det ljusa trähuset bjuder Lena Amstrand
fisksoppa på den lilla altanen utanför köket. Fisken köper hon från
någon som kommer med en flakmoppe varje fredag.
– Fisksoppa är min grej, förklarar hon och berättar hur hon smaksätter
med tomat, kummin och fänkålsfrön.



Som arkitekt, anställd på kollektivbyrån Abako, får hon användning för
sin talang för att teckna och måla.
Men hon ville mer. Året efter arkitekturlinjen på Chalmers gick hon
ett par månader för Arne Isacsson i Gerlesborg och målade akvareller.
Men när barnen kom blev det ett uppehåll på femton år. Först för åtta
år sedan började hon igen och fick en kick av åka med kolleger till en
målarskola på Österlen.
– Den sommaren målade jag varje dag, jag var så lycklig. Sen var det
svårt att sluta. Jag gick ner till deltid och får någon återföring
till jobbet.



Konstnärer har olika inkörsportar. En del bearbetar något eget, andra
samhällsfrågor.
–  Jag målar för att det är så himla roligt. Jag håller på tills jag
tycker om bilden. Jag kan inte komma på någon djupare förklaring än
så.
– Färgen är inte bara en kulör, pigmenten  öppnar en värld av
egenskaper som släpps loss i vattnet. Färgen hittar på saker som inte
alltid kan kontrolleras men som ger fantastiska möjligheter om man är
redo att utnyttja dem.


Halsvik i dimma

Källan till akvarellerna finns utomhus.
– Ljuset ändrar sig hela tiden. Mitt måleri handlar om ljus och
stämning mer än form och nästan mer än färg, faktiskt, säger Lena
Amstrand som tycker att det är intressant att sitta ute och iaktta.
– När det är fint väder med sol och klar himmel är det svårt att måla. En
spännande gråvädersdag när man drar upp axlarna och tycker det är
hemskt, däremot: Att hitta ljuset då gör mig glad den dagen också.
– Att sitta ute och måla en hel dag är ett sätt att njuta av livet.


Tjörn 2007

Men det är en lång process att göra akvarell.
–  Jag målar i flera lager och fortsätter hemma. En bra dag kan ge tre
fyra skisser som jag kan hålla på med en hel vecka.
Hon har ateljén en trappa upp på vägen till sovrummet och ställer upp
bilderna på rad när hon går och lägger sig.
– Det är det första jag ser på morgonen. Det är roligt att gå upp.
Hon häller på mycket vatten när hon målar.
– Petandet är akvarellens värsta fiende!

JAN BERGMAN
 
 

070916
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst