Elisabeth Carlsson
Textilia
15/9-9/10

GRYTLAPPAR OCH FJÄRILAR
 
Elisabeth Carlsson värnar det spröda


 
 
När hon var liten såg hon hur mormor virkade paradgrytlappar i vackra mönster. Det är utgångspunkten för Elisabeth Carlssons installation av vitmålade grytlappar, formade som små klänningar.

– Jag tyckte att det var ganska fantastiskt att kvinnor gjorde grytlappar som de hade som dekoration vid spisen. De smyckade sin arbetsplats, säger hon.
– Mormor virkade mycket som fritidssysselsättning, spets till lakan, dukar och sängöverkast. Att göra det som dekoration är lite dubbelt. Förhoppningsvis var kvinnorna stolta över sitt liv. Men perspektivet kunde varit större än köket.



Grytlapparna ser ut som dockkläder precis som på mormor Gullans tid. Hon har virkat, målat och gjort om.
– Jag har målat dem vita för att tona ner dem och har satt olika färger på små delar för att få skuggeffekt. Men det är inte många som upptäcker det. Det är fascinerande att skuggan blir turkos eller rosa.
En serie former av sytråd stärkt med lim och målade rosa kallar hon tusenskönor. De liknar sköra rester av geningbon där de hänger i en rad på väggen. Likadant är det med tre röda kokonger i en ram.
– Man kan hänga dem på olika sätt beroende på rummet. De behöver ljus på sig för att ge skugga. Ibland ser betraktaren skuggan mer än föremålet. Skuggan tillför något mer. Det som är en stillsam skugga kan nästa gång bli en mörk och avlång.



Klänningsformen väcker minnen från barndomen.
– Att man skulle klä upp sig. Om man skulle vara fin skulle man ha klänning.
Att Elisabeth Carlsson värnar om det spröda märks speciellt i tavlan Jag som liten är / Det lilla livet är med en inramad liten vitmålad virkad klänning.
– Den bygger på den gamla bönen Se till mig som liten är...Vi var tre syskon som växte upp med mormor i Gränna. Hon betydde ganska mycket.
– Det är lite speciellt med att en förälder går bort och att bosätta sig hos den äldre generationen. Det blir en gammaldags uppfostran.



På gymnasiet lärde hon väv och broderi men utbildade sig till florist. Hon jobbar deltid som floristlärare i Tvååker och tycker det är spännande att lära yrket till ungdomar. Men har ingen favoritblomma.
– Jag har många, beroende på årstid. Som florist gillar man det mesta. Vid mitt lilla torp i Gränna växer olika grässorter och jag sätter dahlior som går ihop med dem.
Hon bor i Majorna och delar sedan hon gick ut HDK 1993 ateljé ihop med fem andra kvinnliga textilare på Andra Långgatan.
Av organzaband, som hon hittade i en butik, har hon skapat en installation med gracila fjärilar i olika färger som hänger på drygt två meters sytrådar och rör sig vid minsta luftdrag. Tunna metalltrådar är ett annat material hon gärna arbetar med.
– Jag tycker väldigt mycket om att konstruera och vill inte börja med någon färdig yta.



Orange bollar, som kallas bollfrans och ersatte spets på gardiner på 1960-talet, har hon satt ihop i molekylliknande former i tavlan Virus, inspirerad av ett datatema på en utställning i Italien som hon sökte till.
– Jag hittade dem på en 2nd handaffär och har klippt sönder dem och tagit själva bollen.
Bara fantasin sätter gränser men hennes intresse för det svävande och lätta uttrycket är omisskänligt. Hon sitter timme efter timme och broderar i tunn gasväv.
– Jag gillar det och växlar mellan olika arbeten. Jag har ofta flera på gång och jobbar med två tre samtidigt.

JAN BERGMAN

 
 

070920
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst