Tomas Revy - Återkomsten
Lisebergsteatern
25-26/4  9-10/5



 TILLBAKA TILL RÖTTERNA
Tomas von Brömssen plockar fram Kypar´n igen


 


Minns ni Kypar´n med de stora framtänderna och Stintan med de långa flätorna? Nu dyker Tomas von Brömssen upp igen på scen med några av sina gamla och nya figurer. Det har gått 17 år sen han satte upp sin första revy på Lisebergsteatern, Tomas revy.
I höst är det dags för Återkomsten.

Han kommer något försenad in till vårt möte på Park men ringer innan och vi slår oss ner i matsalen. Jag föreslår en fika, Tomas vill ha capuccino och personalen insisterar på att få bjuda.
Vi pratar först lite om den första revyn som gick upp på Lisebergsteatern 1990.
– Det gick så bra att vi fick flytta över till Lorensbergsteatern. Den gick två säsonger under ett och ett halvt år i Göteborg. Det var en lycklig stund. Men ödesmättat att stå ensam på scen och en känsla av skräck.
Hans läromästare Sten-Åke Cederhök från Albert & Herbert hade dött månaden före premiären.
– Det hade varit kul att visa honom. Eftersom det gick så bra.



Publiken får i höst ett återseende av några av Tomas von Brömssens mest älskade revyfigurer. Kypar´n föddes faktiskt i pjäsen Lycko-Lisa av Agneta Pleijel som gick på Folkteatern 1980 i regi av Lennart Hjulström.
Men då hette han Kanin.
– Det var en rättegångsbetjänt som leder in folk till skranket, som var ett slags cirkuspall. Jag hade en piska i handen.
Kanin var uppflugen på en stol på väggen med en studsmatta nedanför.
– Jag satt och väntade på att domaren skulle ge ett tecken och orkestern skulle spela en loop. Då hoppade jag ner från stolen och fortsatte med ett boink, boink, boink i en kaninliknande gestaltning.



Det blev en fullträff.
– Jag gick fullständigt in i honom. Han tog över i mig. Det händer något i livet när man får tag i något som uppslukar en fullständigt, säger Tomas von Brömssen som behöll löständerna, byggde vidare på manéret och gjorde honom till servitör.
– Han är väsensskild från mig själv. Sparkar neråt och slickar uppåt. Avskyvärd, egentligen. Det är kanske därför jag tycker om honom. Jag får säga saker som aldrig skulle falla mig in att säga privat. En smutsig byk kommer fram.
– Han fungerar så på mig. Det är en väldig lockelse att göra honom.

Varför blev han kypare?
– Jag har alltid gillat Chaplin. Där finns restaurangmiljö, det är i den sfären figuren hör hemma.

Är det samma löständer som från början?
– Ja, men jag har fått modifiera dem. Jag har varit hos tandtekniker som har filat lite. De sitter något sämre nu och jag funderar på att beställa en uppsättning till. Det är otroligt att ett par tänder kan göra så mycket.

Varför var det dags för en återkomst just nu?
– Nu har Ulla (Skoog) och jag jobbat i nio år och gjort två revyer. Hon har gjort en egen grej och rest med en norsk musiker. Då ska jag också…Det ska bli skoj att gå tillbaka till rötterna igen och ösa ur det egna på scen.
– Det är skönt att slippa kompromissa. Det är det dubbla: Jag har bara mig själv att skylla på om det går åt pipan. Jag måste hitta på allt själv. Det är så tudelat. Men det är sånt sug i detta att få vara ensam. Samtidigt får jag suget att vara tillsammans med partnern. Växelbruk är nyttigt.



Tomas von Brömssen har med sig orkestern Majornas Tredje Rote på scen.
– Jag hörde dem på Röda sten 2002 och blev helt förälskad och frågade om jag fick låna ett par låtar av dem till en barnskiva med Lars-Erik Brossner, där vi var hararna Harry & Larry. Sen ringde de och frågade mig om jag kunde spela med dem, klarinett och sälgflöjtspipa. Det var vansinnigt roligt.

Finns det någon röd tråd i revyn?
– Det är en berättelse…En komisk resa i tiden. Det är ungefär vad det är. Vad vi kommer ifrån och vad det blev. Ett löjligt stort ämne men kul att tänka på.
Figuren Stintan med de långa flätorna dök upp i revyn Sommarkvetter med Sten-Åke Cederhök på Lisebergsteatern en sommar sedan Tomas slagit igenom i filmen Mitt liv som hund.
– Sten-Åke och jag var två fäbodstintor med långa lurar, egentligen ett gammalt nummer han gjort med Sonya Hedenbratt. Efter en låt skulle han ut och byta och jag stod kvar och började berätta en historia på obegripligt dalmål. Sen var hon där.



Bland åtta figurer och olika karaktärer finns några nya, bland dem Farfarn, en äldre man som brer ut sig och sjunger och berättar roliga historier.
I somras hämtade Tomas von Brömssen kraft från en fjällvistelse i Norge där han jobbade som fäbodstinta på en getfarm.
– Att gå bland 80 getryggar, i en flod av päls, gav fullständig harmoni i kroppen. Det var så Jesus hade det. En grym herdefeeling.
Texterna har han suttit på Orust och skrivit, stället ingick i giftet med Dorte 2004.
– Vi odlar sparris som är vansinnigt gott. Och persikor som vi ska skörda. Jag har en fru som är väldigt grön, avslutar Tomas von Brömssen som blivit biten av bandbönor.

JAN BERGMAN

 
 
 


070929
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst