Claes Hake
100 nya skulpturer
Galleri Thomassen
29/9-17/10

Pilane gravfält
Till maj 2008
 

CLAES HAKE

sågar bågar i rå bohuslänsk granit
 
 
Claes Hake står och byter ett lager i en hydraulisk stensåg. Via branta ståltrappor har jag klättrat högt ovanför hans ljusdränkta ateljé i Eriksberg.
– Förr brukade jag lämna sågen på reparation men det har blivit så satans dyrt så jag har lärt mig att fixa det själv.

Det är inte vilken såg som helst utan skulptörens viktigaste verktyg för att ta fram de vackra, arkaiskt tidlösa portar och de långa bågar som står utställda litet varstans, både ute i världen och här hemma. Sedan några år arbetar han monumentalt, med råa stenblock av bohusgranit. Lager av stenar finns på olika stenbrott, över 100 ton. Då och då ringer de och meddelar att de har något han borde ta sig en titt på och då reser han dit.
– Jag minns dem och ritar alltid av dem, med mått och allt, för att kunna ta fram dem när de kan passa in. Helst skall de vara långa, men just nu finns det inget över åtta meter. Monumental skulptur kan man bara jobba med under en begränsad tid, så länge man har kraft, ork, tid och tillräckligt med pengar. Det sliter hårt på kroppen, med grova vibrationer och tunga lyft.
– Det finns en utmaning i att göra långa bågar, här ligger en på över 12 meter; den sprack när en kranförare tappade den. Jag har försökt laga den men det gick inte. Jag saknar den oerhört. Jag har jobbat litet med diabas men inte nu längre, det är en svår stenart med mycket sprickbildningar.


I ett urtida kulturlandskap i Pilane gravfält på Tjörn står Claes Hakes skulptur Pater Noster
bland 19 verk av världens och nordens ledande skulptörer.

Längst upp i det urtida kulturområdet Pilane gravfält på Tjörn, står Claes Hakes port av rytmiskt ställda block. En gårdsarrendator i bygden, fick den geniala idén att ställa ut monumental skulptur i det kuperade landskapet. Fram till maj 2008 står här fjorton verk av världens och nordens ledande skulptörer, på avstånd ifrån varandra. Hakes port reser sig likt ett högaltare över områdets kultplats, bland domarringarnas uråldriga stenar. Gotlandsfår går och betar, eller ligger rofyllt idisslande, orädda för områdets besökare. Här mäter sig varje enskilt konstnärligt uttryck i ensamt majestät mot tystnaden, mot gravfältens stämning av längesedan timade riter, mot hemlighetsfullt glittrande vattensamlingar. Verken kommunicerar på ett nytt sätt med betraktaren, i Bohusläns, ömsom karga, ömsom öppna natur.¨
– Pilane är väldigt vackert och dessutom har dom lyckats ro hem ett perfekt sponsoravtal med kranfirman Kynningsrud. Jag tänker förstås inte bara på mitt verk, men det kommer att bli stående där till minst maj 2008; det finns inga tunga maskiner som går in där i vätan.
Claes Hake vill inte prata om inre bevekelsegrunder till sin konst. Men man kan utan större svårighet få syn på dem, i till exempel Pilane. Folke Edwards uttrycker i ett vackert omdöme inför en tidigare utställning, om Claes Hake, att han i sin konst, först som sist, är dramatiker.
– Jag har en tanke att bli sedd och en önskan om att sälja, så ser jag på det. Sedan handlar det om var verken skall placeras, hur nära människan de kommer att stå. Så tillkommer en hel del praktiska saker; de kan till exempel inte vara hur tunga som helst.



– För två år sen vann jag tävlingen om minnesplatsen för Backabrandens offer. Nu verkar det äntligen vara på gång.
Minnesmärket är både prosaiskt och vackert. En lång stenskiva i blåskimrande syonit skall blankslipas, de omkomnas namn huggs in i guld. Ett lågt bord av sten framför kommer, i en flat, spegelblank yta att återge Backaplans himlar. På verkets plats står ett par träd som kommer att ersättas av olivträdsliknande prydnadspäron. Vackert så det förslår. I ett annat projekt anar jag en liknande dramatisk rörelse i verkets möte mellan nutid och förgånget.
– I Timboholm utanför Skövde ville en bonde ha bort en knalle som var i vägen, men folk ville inte röra den; man trodde att där bodde lyktgubbar. När bonden ändå skickade ett par drängar för att schakta bort den hittade de några ringar som, magiskt nog, satt i varandra. Det visade sig vara en fantastisk skatt; 8 kilo rent guld fraktades till museet i Stockholm. Nu skall en rondell anläggas, 42 kvadratmeter i diameter och Skövde kommun önskar se ett verk som påminner om bygdens guld. Hoppas att tjänstemännen där är alerta så jag kan komma igång och jobba.



En liten fastlimmad blå Bugatti illustrerar i en gipsmodell hur utsikten ter sig för bilisten. Claes Hake snurrar på kavaletten och visar på rondellens djupt utgrävda gräskant. Ur en brant sluttning mot mitten reser sig så kullen högt upp mot himlen, genomborrad av åskådligt dimensionerade ringar, i varandra, i bladguldsbelagt stål.
– Jag deltar i så många tävlingar som möjligt; det gäller att hålla koll på kommuner i omdaning, om deras tävlingar är öppna så är jag med. Den senaste stora var i Oslo och gällde ett minnesmärke över tsunamins offer, den samlade över 800 deltagare, arkitekter, målare, skulptörer, från hela världen.
– Utställningen på Galleri Thomassen pratar jag inte om, men 100 skulpturer skall det bli. Vem som helst kan räkna ut att de inte kan vara särskilt stora. I övrigt får innehållet förbli en hemlighet, som inte kan avslöjas förrän på vernissagen, den 29 september.

ANDERS THURESSON
 

 

070929
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst