C Eriksson solo
Lorensbergsteatern
28/9-15/12


ENSAM MED PUBLIKEN
 

Claes Eriksson undersöker scenens möjligheter


 

En helkväll ensam med publiken. 47 gånger på tre månader.
Claes Eriksson ställer sig längst fram på scenkanten i höst. Och vågar sig på något så djärvt som en enmansrevy.

– Vinna eller försvinna. Jag vet inte varför, säger han när vi träffas bakom kulisserna på Lorensbergsteatern.
– Det sprang fram ut omständigheterna. Som så ofta med en idé som blir stor kommer den från olika håll.
Det började med att han i höstas reste runt till småstäder på västkusten och läste ur sin bok Alster med texter ur tidigare produktioner.
 – Det blev lite torrt. Jag fick köksvägen en idé att göra en föreställning baserad på de gamla verken. Plus annat som inte är publicerat.
– Ur det kom idén att visa hur man använder en scen på olika sätt. För en poesiafton, en musikal eller en revy… Alla sätt.


Som släktforskaren.

Det blev en enmansrevy där han använde gamla texter ur boken och satte på sig en peruk eller en hatt som han ställt på ett bord.
– En otroligt anspråkslös föreställning. Det fungerade väldigt bra och förändrades varje gång. Jag fick blodad tand.
Samtidigt höll han på och skrev för ett stort projekt för alla medlemmarna i Galenskaparna och After Shave på teatern.
– Men så ville inte alla vara med. Då skrinlades det.
After Shave och brodern Anders, som haft ett parallellt samarbete, vill hellre uppträda på restaurang och gör i höst cabaret Bröderna Cartwright på Kajskjul 8.
– Vi har tärt på varandra och behöver ett uppehåll. Vi går skilda vägar men har firman ihop och det är ingen brytning.


Med diskobollar bakom kulisserna.

I stället fick han stöd för att fortsätta att göra föreställningen C. Eriksson solo men i en större version med nytt material och orkester på hemmascenen hela hösten.
– Jag hade inte trott på det från början, att det skulle växa så. Sen fick jag ta tjuren vid hornen.
Ordet utmaning kan skrivas med eld.
– Jag har repeterat sen i våras. Men jag tycker idén är så bra. Det har drivit mig från första stund, att jag har något verkligt roligt att komma med.
– Den här scenen är egentligen ointressant som sådan men för mig gör användningsområdena den jätteintressant. Jag är maniskt intresserad av form.


På trappan till Lorensbergsteatern

Han ger föreställningen struktur genom 15 rubriker som handlar om vad en scen kan användas till. Däribland poesiafton, litteraturafton, föredrag, revy, gudstjänst, visafton, konsert, kongress, show, teater, varieté.
Claes Eriksson gestaltar olika figurer men är själv konferenciern som går in och ur föreställningen.
– Det blir en väldig kavalkad.


Som Isak

Som vanligt visar han sin talang att hitta på humoristiska namn till sitt typgalleri med kulturnämndsordförande Adaktus Hazzelfot, pastor Himmelholm, äggdressör Signor Uovo,  buddisten Li och föredragshållaren professor Köttberg.
I helaftonsföreställningen med två akter är han inne på scen hela tiden. Och funderade nästan på att stanna i pausen, också.
Det är en rejäl stund på teatern med mig. En egofixering av bara fan. Men det passar när nyliberalisterna har härjat i 20 år och exploaterat individualismen, säger Claes Eriksson med en lätt sarkasm.
Han har skrivit musiken också, alla 13 låtarna. I bland får han sällskap av Anders Ekdahls orkester som sitter bakom en ridå.
– Det är lite ovant för mig att sjunga så mycket. Tidigare har jag bara gjort det i ensemblen. Sånginsatsen är jag mest nervös för.


Som Li

En bas är hemmiljön. Nära publiken finns en hiss på 3 x 1,5 meter som kommer upp ur golvet med hans grejor.
Anslaget ska vara anspråkslöst och lågmält, något som Claes Eriksson hoppas inte går förlorat när han flyttar från små församlingshem till den stora teatern.
– Det passar min stil. Jag är ingen offensiv komiker. Mer defensiv. De flesta är offensiva men jag går mer in och ber om ursäkt för mig själv.


Som Abdul

Han har en stor textmassa att lära in men använder inga speciella rutiner utan kommer en timme före föreställning till teatern. I vissa nummer vill han fånga upp stämningar i salongen och i samhället för att få det ledigt och luftigt.
– Jag vill att det ska få leva!

JAN BERGMAN



Med delar av Solorkestern

 

Scenfoto: Jan Aqua Ellsinger
 

070930
copyright: ZENIT kulturtidningen i väst