Pia Fonnesbech
målningar
Bohusgalleriet, Uddevalla
29/9-31/10



JAG ÄR BESATT
AV FÄRGER
Pia Fonnesbech vill visa det vackra i livet

 

På 1990-talet fick Pia Fonnesbech finna sig i att betraktas som gammalmodig.
- När andra gjorde installationer målade jag stilleben och blommor. Och jag ville visa på det vackra i livet.
- Då tyckte många att det var konstigt. Men nu är jag jättemodern.

Och att hon nu betraktas som modern beror inte på att hennes måleri har förändrats i grunden. Snarare verkar det vara så att tidsandan har hunnit ikapp henne.
Hennes bilder präglas av starka kontrasterande färger och en ymnighet av ornament i form av till exempel snickarglädje och slingrande blomrankor. Praktfulla möbler, dalahästar, mönstrade tapeter och kinesiskt porslinsmåleri är några återkommande inslag.



Skönhetslängtan är en av hennes konstärliga drivkrafter.
-Världen är som den är med krig och föroreningar. Men jag vill att människor ska stanna upp och se att världen också är vacker.
Hon nämner med gillande det ofta citerade uttalandet av Matisse om att en målning ska vara som en skön fåtölj att vila i. Men detta synsätt ger inte hela bilden av hennes konstnärskap. Det innehåller symboliska övertoner också.
- Ibland vill jag berätta en historia. Vackra möbler kan skyla över det faktum att vi ska dö. De pekar också på att vi kanske arbetar så mycket för att få det perfekt på ett yttre plan, att vi glömmer att umgås och njuta av livet.



Flugorna som täcker sätet på en praktmöbel anknyter till förgänglighetstemat.
Dalahästarna har en central roll i den här bildvärlden.
- Jag ville hitta något jättesvenskt och funderade på Abba eller dalahästar. Det blev dalahästarna. De har dekorativa mönster och är någon stors symbol för det gamla Sverige.Många av dalahästarna står vid en kant som de riskerar att ramla över ner i det okända.
- Så på gränsen är mycket i vår värld. På ytan kanske allt verkar bra, men hoten är närliggande. Vi kan ramla över kanten på många sätt.



Hon gör dock inte renodlat politisk konst. Hon vill att hennes målningar ska fungera på ett mer subtilt plan.
Det finns ytterligare ett drag hos hennes målningar som går utöver den rena skönheten. Jag frågar Pia Fonnesbech om hennes målningar verkligen är så vackra.



- Nej, kanske inte, svarar hon. Mina bilder gör nog en sorts motstånd mot betraktarens blickar.
Kanske som en soffa som är lite knölig här och var? Kanske sticker en fjäder ut genom ett hål i ett underbart mönstrat tyg?
- Om något enbart är vackert blir det nog lite ointressant, fortsätter hon.

Men kan det inte helt enkelt bli för mycket?
- Jo, absolut. Men jag arbetar hela tiden med att undersöka hur mycket man kan sätta in i bilden innan det blir för mycket. Omvänt arbetar jag också med att förenkla bilderna för att se vart det bär.



Blir det inte lite skrikigt ibland?
- Ja, jag arbetar ju med starka färger. Jag är en färgmänniska, jag är besatt av färger. Matisse är en av mina husgudar.
- Jag är fascinerad av hur färgerna samtalar med varandra.
Hon undersöker kontinuerligt olika färgers möjligheter.
- Länge var det grönt och rött jag använde mig av. Nu följer jag det gulas vägar.
Och liksom hoss Matisse finns det en uppenbar koloristisk balans i hennes bilder.


CARL-GUSTAF WIKSTRAND

 
 

071002
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst