Jan Davidsson
Målningar
Galleri Viktoria
29/9-10/10

 DIREKT OCH OFRISERAT
Jan Davidsson litar till sin intuition och erfarenhet
 

 

Uttrycket i Jan Davidssons målningar är rått, direkt och ofriserat, explosivt. Färgerna läggs ofta pastost.  Han har järnkoll över sina breda spretiga penslar. Det finns en lika ovanlig som märklig kraft i hans måleri. En viktig del i hans konstnärliga uttryck är ett slags måleriska distorsionseffekter som adderas till de vanliga klangerna. Han målar samtidigt traditionellt och helt oortodoxt. Hans expressiva kolorism är anslående.

Jag är en fyrtiofyraårig målare. Jag bor och jobbar i ett stort f d fattighus utanför Mjölby på Östgötaslätten. Utbildad på Lunnevads Bild och Formlinje 1981-84 och Hovedskous målarskola i Göteborg 1985-1987. Sedan dess har jag varit målare.
Han är musiker också.
– H
ar spelat och spelar i olika band. T ex punkblusesbandet Morning Stand. Eller det akustiska bandet Turpentine. Jag spelar så ofta jag kommer åt. Jag är ofta sångare och spelar gitarr, bas, munspel. I mitt nya band spelar jag trummor.

Hur ser du på förhållandet mellan musik och måleri i ditt fall?
Det finns en koppling i attityd, tillslag och tonläge. Och så kan inte ens en måkare måla jämt. Jag behöver spela musik, lira pingis och teckna för att komma i form för måleriet. Oavsett om man målar eller spelar är det powerplay som gäller.



Måleriprocessen är tidskrävande och drar ut på tiden.
Jag har alltid ett tiotal målningar på gång samtidigt. Jag bestämmer inget om målningarna innan jag börjar.
Han litar till sin intuition och erfarenhet.
Så jag målar på. Kommer in i ett läge eller en stämning. Så hittar jag en intressant form i det jag målat, en papegojnäbb t ex. Då tar jag tag i den och då får målningen mera riktning och fokus. Jag vill släppa loss ordentligt i måleriet, inte fega ur. Det måste finnas en direkthet i en målning för att den ska bli bra. Börjar man pilla för mycket blir det oftast fel.



Han inga favoritfärger utan försöker använda hela paletten.
Det har dock blivit mycket rött och gult genom åren. Varför har jag inget direkt svar på. Färgerna har blivit klarare och starkare med åren. Det tunga och dystra får ge på foten. Kanske, jag hoppas det beror på det, att jag blivit mera tillfreds med livet.
Penslar, fingrar, palettkniv och spray är hans måleriverktyg. Målningens behov får styra.
  Nu ett tag har det varit mycket människor och exotiska djur, säger Jan Davidsson, som
 försöker bygga upp ett tryck i målningarna. Det ska kännas när man tittar på dem.
Jag känner mig världsbäst när en målning är klar. Det varar i fem minuter. Sen är man världssämst igen. Och måleriet blir en kamp för att ta sig tillbaka upp igen. Jag tycke hela tiden att jag kan bli bättre.



Han är en efterfrågad porträttmålare.
Jag har målat porträtt av Louise Hoffsten, Torgny Lindgren, biskopen, Gerda Antti och många andra. En kompis vars porträtt finns med på utställningen sa ”det är mera likt än ja ser ut”. Och det är ju kul. Och när författarinnan Gerda Antti sa ” Tack Jan för att du målat mig som jag ser ut inuti” då blir man stolt och glad förstås. Han målar inte efter foto utan modellerna får komma hem och diskutera.
Och folk är i regel intressanta och då blir det liv i målningarna också.
Det är första gången du ställer ut i Göteborg. Vad gör du efter utställningen?
Nu är det dags att börja måla igen. Jag har ett tiotal påbörjade dukar att göra klara. Ska ställa ut på mitt hemmagalleri i slutet av november. Och vi har talat om en ny utställning i Göteborg.

BO BORG

 
 

0701012
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst