Bengt Olson
målningar
Galleri Viktoria
13/10-4/11

 
GÖTEBORG - PARIS TUR OCH RETUR
Bengt Olson gick från Nemes till Léger


När värmlänningen Bengt Olson var i tioårsåldern hade han en spargris som det stod "Till Paris" på. Det blev med tiden mycket pengar i bössan men Bengt valde i första hand att resa till Valand i Göteborg. Hans pappa Allan målade också och drömde i hela sitt liv om att gå på Valand. "Pappa och jag målade mycket tillsammans och Valand var nog det första och viktigaste begreppet jag lärde mig som liten." Under min uppväxt tänkte jag länge på det som att "gå på en val". När jag sedan själv började på Valand var jag aguelisk, men blev sedan mer picassisk än nemisk."

– Jag växte upp i ett hem i Kristinehamn, och fick lära mig att det jag ville göra fick jag ordna med på egen hand. Mina föräldrar hade problem med hälsan och en gång fick jag ett stipendium och åkte på skolresa till Karlstad. På ett apotek där köpte jag myrra till min pappa, för jag hade hört att det skulle vara bra för magen. Jag köpte också en spargris i keramik på EPA, med en fyrklöver grönblankt emaljerad. När jag kom hem ritade jag på den "Till Paris". Det var 1943 då kriget pågick som värst. Vi hörde på radio hur fronten böljade fram och åter; det var under samma tid som Stalingrad.



Min pappa Allan målade; han ansåg sig inte som professionell, men han var det. Jag anordnade en utställning av honom på Galleri Aveny. Han hade i hela sitt liv drömt om att gå på Valand. Han träffade både Schiöler och Ivarsson och kom till Valand 1955, som vaktmästare, under samma tid som Nemes, Rehnqvist, Ahnoff och Ekelund. Han var en uppskattad vaktmästare som även fungerade som lärare; han kunde mer än de flesta om konst.
– Det blev mycket pengar i spargrisen, men istället för Paris åkte jag till Valand i Göteborg och klarade mig i tre år, det måste ha funnits flera tusen kronor i den där bössan. Jag hade arbetat som konditorlärling, för att ha ett jobb tills jag var mogen att gå på Valand. Det var nog det första och viktigaste begreppet jag lärde mig som liten, utifrån pappas längtan. Länge tänkte jag mig det som att "gå på en val".
Pappa och jag målade mycket tillsammans, han lärde mig vissa grunder. Jag hade naturligtvis också bra teckningslärare, de var ju akademiskt utbildade på den tiden, men med honom började jag lära mig att förstå konst, på ett sätt som nästan hade något andligt över sig.



– En av Frankrikes främsta konstkritiker, Charles Estienne, i litteraturen närmast motsvarad av André Breton, kom och tittade på mitt måleri. Jag trodde att han skulle betrakta mina grejer men det såg ut som om han stod och tittade ut genom fönstret; jag minns att jag tyckte det var obehagligt. Sedan skrev han: - "jag blir blyg". Estienne såg själva sättet att se på konst som ett slags anande, det är likt min pappas sätt att se, han var bra på att vägleda mig.
– Jag var bara 18 år när jag kom in på Valand; jag var Endre Nemes yngste elev. När jag hade gått hos honom i fyra år hade jag en yrkesmässig grund medan min djupare känsla för måleri ännu låg långt fram i tiden. När jag sedan kom till Ferdinand Léger behövde han inte ställa den obligatoriska frågan om vilken lärare jag hade haft. Han såg genast i mina grejer det konstruktiva skelett som Nemes stod för, konstellationerna mellan olika former. Jag gick ett halvår hos Léger - det var inte gratis men jag hade lyckats sälja en del, och hade dessutom gjort ett tryck för Konstfrämjandet.
Léger sa: Av mig lär ni er konstruktion. Han hade väggarna fulla av gammal konst, egyptisk, mexikansk och indisk; jag lärde mig att se att måleriets problematik var identisk i de olika kulturernas teknik. Han menade att det viktigaste han kunde lära ut var att finna en balans.



– Jag började intressera mig mer och mer för detaljer och släppte epigonmåleriet. Min första separatutställning var på Galleri Aveny och jag blev därmed också Nemes första separatutställande elev. Det var 1954 och jag var 24 år. Då hade jag redan fått en monumental beställning från nämndhuset i Kristinehamn. Den finns fortfarande kvar, ett av de få bevarade konstruktivistiska konstverken i Sverige.
– 1960 bosatte jag mig permanent i Frankrike, samtidigt som mitt måleri ändrade karaktär; från en mörkare grundton till ett uttryck som jag kallat en lysande svärta, grönskan fick mer och mer plats; sedan blev det mer fysiska former. Jag kom tidigt in i Parisatmosfären och kände mig hemma via måleriet. Men det är svårt att nå ut. Galleristerna vill nämligen själva hitta sina målare och därför kan det ta både fem och sex och sju år att komma in den rätta vägen. Jag bor fortfarande i Paris med min fru; med utsikt bland annat över Gertrude Steins ateljé.



– Jag var väldigt engagerad i Göteborg under femtiotalet, var med och byggde upp Galleri 54. Men det tog alldeles för mycket tid – så jag bestämde mig för att bli en ensamvarg för att få tid med måleriet, så var det under många år. Ateljén var min värld tillsammans med gallerier och konstnärsvänner, när jag fick erbjudande att ställa ut i Köpenhamn, hos den legendariske galleristen Börje Birch, han hade sedan länge konstnärer som Fontana bland utställarna. Min första utställning i Paris var på Galerie Beno d'Incelli. När jag kom in på Valand var jag aguelisk, men blev sedan mer picassisk än nemisk.
– I ett rokokoartat hus i Paris 1966, började färgen sakta men säkert återkomma och mitt måleri ljusnade rejält. Men jag kunde fortfarande väldigt litet franska, så jag läste inte kritiken. Mycket senare förstod jag, att jag hade fått fina recensioner i Le Monde, och ännu bättre i Lettres Francaise. Under nästa utställning i Paris 1969, började jag inse att mina målningar hade monumental resning, att de höll för att ses i större format, till exempel i utsmyckning av väggar. Jag hade fått erbjudande om att göra ett 800 meter långt muralarbete i sandblästrad betong i Val-de-Marne Departement Prefecture i Crèteil.



– Jag gjorde hela jobbet själv under nio månader, varje dag. Jag började lära mig franska, hade 29 personer att hålla reda på under arbetet med ställningsbyggen och annat. Det var, milt uttryckt, inte samma skyddsföreskrifter som idag, visst hade jag andningsmask men risken att få stendammslunga var ändå överhängande. Men jag överlevde. Under invigningen 1970 landade fyra ministrar i helikopter. Sedan fick jag ett utsmyckningsjobb för en is – och simhall 1972, Charras Olympic Centre i Courbevoie, ett keramiskt arbete, 50 meter långt och 8 meter högt.
– Det var ett gigantiskt pusselmosaikarbete med alla bitar numrerade, i blå, svarta och bruna toner av is; simhallen gick i glada sommarfärger och det tog ett och ett halvt år att göra alltsamman. Litet senare, 1976, gjorde jag en stengravyr för en motorvägsentré i Saint-Cloud. Jag har gjort nio liknande jobb, sammanlagt 2300 kvadratmeter, allt finns kvar, ibland slitet, ibland välvårdat. Men jag tackade nej till fler utsmyckningsjobb, jag ville tillbaka till ateljén.



– Det var fysiskt tröttande, jag orkade till slut knappt gå över gatan. Därefter fick jag erbjudande om ytterligare ett arbete av fursteparet Rainer under en utställning på Musée Maillol i Paris, 2002. De ville ha en utsmyckning av en "ogjord" yta i Monaco, men jag var inte intresserad. Dels passade den inte in i min konst, dels var den för liten för att det konstnärliga skulle få något grepp. Det är väldigt viktigt att det skall vara en vandring i lokalen, integrerad på ett logiskt sätt, i ett sammanhang.
– Men jag har ett jättejobb i sommar i Sjötorp. Göta Kanal fyller 175 år, och jag skall göra en 6 meter hög granitskulptur där - en symbolisk grej – jag kallar den "vattentrappan". Den är huggen i Tossene stenbrott, fraktad till Sjötorp, och består av stenblock som lagda på varandra bildar en särskild form.



– Märkligt nog har ingen gjort så mycket offentlig konst som jag i Paris. Chagall förstod aldrig varför när vi pratade om det. Picasso, Leger, Matisse – de fick inte göra någonting! Samtidigt är det skönt att jag inte själv har fattat storheten i det. Jag har tyvärr ofta blivit ett offer för hur folk styrt och ställt med min konst; det är ett riskmoment i varje ögonblick.
Men jag står fri från mina verk. Jag kan bli trött av blotta tanken på slitet med att ta fram material.

ANDERS THURESSON

 
 

071013
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst