Lena
Nilsson
Outside Time
Nääs Konsthantverk
Till 7/11


HON SKULPTERAR
I GLAS
 
Lena Nilsson arbetar med organiska former
 
 

Glaskonstnären Lena Nilsson har sin ateljé i en stor ljus gammal lektionssal i slöjdseminariet på Nääs.  Det är högt i tak, och det tror jag är avgörande för Lena Nilssons förhållande till glaset, traditioner och det gamla. Metoderna är gamla, men uttrycket är nytt och mycket personligt. Det styrs bara av hennes egen kreativitet och estetiska vilja.

I våras hade hon en framgångsrik utställning på Blår & Knåda i Stockholm och hon deltog i en jurybedömd utställning i Ekenäs utanför Hellsingfors. Hon jobbar också med ett utsmyckningsuppdrag för Västra Götalands regionen, en vägg i huvudentrén. Nu är Lena Nilsson aktuell med utställningen Outside Time på Nääs Konsthantverk



Vi börjar med litet bakgrund.
 –  I slutet av sjuttiotalet gick jag på Lunnevads folkhögskola, i Östergötland. Därefter följde HDKs linje för produktdesign 1981-86. Inriktningen var glas och keramik. Sedan jobbade jag som frilansformgivare och gjorde glasserviser, fat och skålar i färgat glas. Jag var också anställd på Höganäs en tid. Där jobbade jag bland annat med att utnyttja former som redan fanns i produktion på nya sätt.
Men lusten och längtan efter att börja med eget skapande i glas växte sig allt starkare.



– Jag  började göra skålar och andra bruksföremål. Jag gick med i kooperativet Lerverk i Göteborg i mitten av nittiotalet. Jag var också med att starta Nääs konsthantverk Galleri och butik 2002.
Lena Nilsson gör unika objekt, utställningsföremål och bruksföremål i egen formgivning.  Skålarna, faten och brickorna är gjorda i så kallad fusingteknik.
– Det är en 4000 år gammal glasmetod. Den hamnade i skymundan när glasblåsningen slog igenom, men fick en renässans på 1960-talet med dess förnyade intresse för färgat glas och större artistisk frihet. I korthet går fusingtekniken ut på att man smälter samman olika glasskivor. På så sätt kan man skapa mönster, färgbrytningar och andra effekter.



En glaskonstnär som arbetar i egen ateljé får andra förutsättningar än de som har tillgång till glasbrukens resurser med blåsare och assistenter. Så den andra av Lena Nilssons huvudmetoder är även den ”oblåst”.
– Tekniken kallas pâte de verre och kan översättas till glasdeg.  Den går ut på att man blandar finkrossat glas med något bindemedel. Massan ges sedan en form och placeras i ugnen varpå vatten och bindemedel försvinner och glaset smälter samman. Det är en tidskrävande och tålamodsprövande metod. Och man får vara mycket påhittig för att hitta de tekniska lösningar det konstnärliga uttrycket kräver. 
 
– Jag gör gipsformar som jag fyller med kallt glas i olika färger. När jag slagit sönder formen och fått fram embryot börjar en lång och grannlaga efterbearbetning. Jag använder tandborste, gaffel och tandläkarverktyg.
– För mig är inte glasets transparens så viktig. Jag är mycket intresserad av glasets plastiska egenskaper. Jag vill jobba skulpturalt, men med färger, former, strukturer och ytor. Jag vill gärna ha de speciella effekter som genomsläppliga och opaka färger ger tillsammans.



Utställningen på Nääs konsthantverk heter Outside Time.
– Mångtydiga uttryck som de här ger många och olika tidsassociationer som skiljer sig år från person till person. Många tycker att mina reliefer och färger ser ut som en undervattensvärld av böljande former och färggranna koraller. Men från min utgångspunkt handlar det inte om yttre inspiration.
 
– Jag jobbar intuitivt och försöker vara lyhördhet mot min inre formvärld med spår av känslor och fragment av annan tid. Jag tycker om den varierade upprepningen av former som skapar kontinuitet mot ett slags evighetskänsla.
Det är en märklig formvärld hon skapar i dessa reliefer.
– Det är organiska former i myllrande upprepning . Bilderna blir ett slags gestaltningar av naturens stora mångfald. Glaset är ju en levande materia, men med ett helt annat tempo och tid. En bubbla i glaset kan, som Harry Martinson så fint beskrivit det i Aniara,  ta decennier eller århundraden på sig att göra sin resa.



Vad inspireras du av?
– Jag tycker mycket om Gaudis formvärld. Men det är i samtidskonsten jag hittar mest kraft och inspiration.
Lena Nilsson är också engagerad i miljödebatten.
 – Jag tänker mig en del av mina bilder som en resa in i framtiden. Mina boxar för kanske tankarna till en framtid där det som förr var vacker och levande natur blivit fragment i museimontrar.
Det finns förstoringsglas för besökarna i hennes utställning.
 – Som jag jobbar med glaset ligger inte allt på ytan. I processen skapas mikrovärldar att gå in i.



På golvet finns en yta med sand.
– Jag har jobbat som scenograf och det har gett en känsla för att använda hela rummet. Sanden ger en bild av tiden, hur den själv är evig men avtrycken i den kommer och går. Kanske finns här också en del minnen av de fantastiska trädgårdar jag såg vid i Kyoto vid en resa i Japan. Det är många olika intryck som strålar samman.

BO BORG

 
 

071023
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst