Eva Lange
"Vallmon . Örat"
skulptur
Skövde konsthall
6/10-18/11
GRUNDFORMER
MED AURA
 
Eva Lange arbetar med stillhet och allvar


 
 

En aura som inte lämnar någon opåverkad omger Eva Langes skulpturer.
Den stora vita hallen är sparsmakat inredd med stora och matt gipsvita grundformer, stiliserade kärl, pelare och enkla naturformer. Präglade av stillhet, allvar och lågmäldhet.


De stora kärlen ser formfulländade ut i sin enkelhet. Men när man tittar närmare på dem upptäcker man att de har någon liten oregelbundenhet som inte hör perfektionen till. Kulturen får möta naturen på bådas villkor, säger Eva Lange.
Jag har alltid varit skulptör! Jag såg en skulptur av Matisse i Stockholm 1951. Jag hade aldrig sett en modern skulptur innan.
Matisseskulpturens icke föreställande expressiva uttryck grep mig i grunden. Senare kom den enkla kykladiska konsten och folkloristisk konst från Afrika och Mexiko att göra djupt intryck på mig. Här fanns beskrivningar av livet. Man märkte direkt att konsten betydde något för den som gjort den. Och att den betydde något i sitt sociala sammanhang.



Hon gick först på Konstfack, sedan direkt på Konstakademin.
Som skulptör började jag jobba i lera. Arbetssättet blir så direkt . Jag gjorde stora brända lerskulpturer.
På 1960-talet började hon jobba i frigolit som hon gör idag.
Jag ville ha ett material som jag klarade att jobba i riktigt stora format på egen hand. Den lätta och lättarbetade frigoliten är praktisk om man ska upp i riktigt stora format. När jag är klar med formen lägger jag på ett tunt lager gips. Jag väljer de former jag ska gå vidare med bland små skisser jag gjort i lera. Mina format har gått från handens storlek till mellan händerna mot mina uppsträckta händers skala.



Hon lägger ett gipslager på sina skulpturer.
Det blir en så vacker matt yta av gips. Det finns en övergång mellan gips och luft som är mjuk och liksom vibrerar för ögat. Det mellanläget vill jag behålla i mina skulpturer. Jag vill att de får ett svävande, lyftande uttryck. Och vitt är så oerhört färgrikt.
När jag var tillsammans med mina skulpturer hela långa dagar vid utställningen på Konstakademin såg jag hur ljuset lät deras färg skifta. Man ser alla färgvalörerna i det vita, olika vid skilda tidpunkter. Och så är det med mina skulpturer. Man måste umgås med dem länge för att de ska ge sig till känna.
Det finns en liten oregelbundenhet i dina former.
Jag vill inte skapa liksidighet eller geometri. Jag vill skoja litet med det klassiska. Jag hatar konventioner inom konsten. Jag vill bryta dem och ta bort dem.



Utställningen heter ”Vallmon. Örat”.
Det är precis vad det handlar om. Jag utgår alltid från naturen. Jag avbildar inte, jag inspireras och berörs. Allt händer hos vallmon på en dag.
Leravbildningens beständighet blir på det sättet dess motsats. Vallmon öppnar sig och lyssnar av omgivningen. Den lyssnande känslan vill jag att mina skulpturer ska förmedla. Det känns som insidan är större än utsidan i mina stora kärlformer.
Bland hennes andra motiv finns ett hjärta, en själ och ett öra, men också t ex regnet. Och själen.
Jag har gjort en rak form som fått sig en liten knäck. Men den strävar uppåt. Och så är det ju med själen. Den är full av längtan och strävar uppåt.



Finns det en berättelse i dina verk?
Man måste lyssna noga till dem. Ge dem tid. De handlar om en aktning för livet. De berättar att livet också har en annan sida. Livet har hela tiden två sidor, en stark och en känslig. Man ska få en känsla av att kosten gör livet djupare och rikare.
Hon visar också teckningar.
Det börjar med teckningen. Det är själva grunden. Och det är roligt att teckna på gips som jag gjort i några fall här.



Hennes skulpturer har ett återhållet nästan minimalistiskt uttryck.
En kollega sa att jag är minimalist aven om jag inte vet om det.
Arbetet är är en långsiktig process.
Jag låter ett omedvetet sökande successivt övergå i en mera kylig skapande och utförandeprocess. Jag jobbar länge med skulpturerna sedan de är klara.


BO BORG



 

071028
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst