Ann Lönn och Inge Dahlgren
Glas och smide
Binnebergs tingshus, Skövde
Till 11/11


TUNGT OCH RUSTIKT  UTTRYCK I GLAS
Ljuskronor smidda med tusenårigt hantverk
 

Uttrycket blir tungt, bastant, rustikt, rått och grovt hos Ann Lönn som gör konst - och bruksföremål i glas.
Ett stort fat är typiskt för mig. Jag gillar den innehållande formen hos ett fat. Det är inte alltid det går att lägga någonting på dem.

Hennes sköldar är egentligen en omvänd skålform.
– De symboliserar skydd. Men ofta bryts de upp av en springa eller en hålformig öppning. De handlar nog om behovet av skydd och närhet. Men jag gör också allt från fönster till skulpturer.
– Jag gör konsthantverk men betoningen ligger på konst.
Hon gjorde en radikal ändring av sin yrkesinriktning 1993. Fram tills dess jobbade hon som tandläkare med konsten som ett brinnande fritidsintresse.
– Men då tog jag steget och började utbilda mig till glaskonstnär på Orrefors Glasskola. Jag tog starkt intryck av Bertil Vallien och praktiserade hos Anette Alsjö.



Sedan 1994 är hon verksam som glaskonstnär i med sin studio på Panncentralen i Mariestad.
Det är mycket teknik i glaskonsten.
– Jag har inte tillgång till en hel hytta, utan jobbar själv med alla delar i processen.
Hon lärde sig tekniken slumping fusing. Slumping betyder att man låter glaset stelna i en form. När hon började med den tekniken för 10 år sedan var hennes ugn den första som byggdes i Sverige.
– Jag experimenterar mycket. Jag smälter i och på aluminiumfolie. Det ger abstrakta mönster i en metallkaraktär.



I bland arbetar hon med silver som blir gult när det hettas upp ihop med glaset.
– Det händer estetiskt intressanta saker när man blandar metallerna med varandra.  Det blir alltid överraskningar i ugnen, men dem ser jag inte förrän ett halvt dygn senare. Resultatet går aldrig att förutse.
Det blir oftast abstrakta mönster som uppstår i det klara glasets möte med metallen.
– Kombinationen glas och metall är typisk för mig. Det är inte så intellektuellt, utan handlar mera om en magkänsla.
Ann Lönn har samarbetat tidigare med din medutställare. De hade ett sommargalleri ihop i Spiken på Kållandsö. Och så har de gjort ett bord ihop som finns på utställningen.



Inge Dahlgren är konstsmed, ett yrke han kombinerar med biodling. Han bor och verkar i Västra Tunhems prästgård utanför Trollhättan.
Han gick på Konstfack och slutade 1990 och utbildade sig till silversmed. Sista året upptäckte han järnsmidet.
– Jag trivs i flammorna från min koleldade ässja. Jag jobbar alltså med varmbearbetning av stångjärn och plattjärn. Varmsmide kallas det.
Uttrycket finns i formen och materialet.
– Om jag någon  gång ytbehandlar är det med kokt linolja som jag bränner på. Då blir järnet rostskyddat och får an vacker svart färg.



Det blir ofta ljusstakar och ljuskronor.
– Jag tar inspiration från gamla former. Och vårt hantverk har ju egentligen inte förändrats på tusen år. Samma sak med verktygen egentligen. Jag stöter på samma problem som en kollega på 1500 eller 1600talet. Och lösningarna blir i princip desamma.
– Jag undviker moderna material och tekniska lösningar. Materialet och metoderna får sätta sina tekniska och konstnärliga gränser. Men det finns alltid ett utrymme för det personliga och den egna skaparlusten.
Han jobbar mycket med proportioner, ändavslutningar och andra detaljer som han kan göra personliga.
– Det personliga finns i formgivningen. Och kanske framför allt var man stannar och tycker det är klart.



Konst eller bruksföremål?
– Jag tycker om användbarheten hos konsthantverket. Utan den blir det halvt. Jag vill jobba enkelt och inte dekorera så mycket. Det finns ändå utrymme för mitt eget uttryck i mönster och strukturer, säger han.
– Jag gör ljusstakar av alla de slag och skålar. Spiralbollar är rena lustföremål utan praktisk nytta. De är kanske undantagen som bekräftar regeln om användbarheten. Det gäller att inte överarbeta. Jag känner i magen när det är dags att stanna.

BO BORG

Fotnot. Binneberg var med tingsplats, gästgivargård och säte för länsman förr en centralort för denna del av Vadsbobygden. Det nuvarande tingshuset uppfördes på 1750-talet, och då i en våning av sten. Andravåningen av trä byggdes till på 1810-talet. Binneberg fungerade som tingsställe till 1891.
En uppmärksammad händelse inträffade här år 1710 då den beryktade kronofogden Johan Warenberg blev ihjälslagen. Åtta personer dömdes till döden. Enligt traditionen avrättades tre av dem på byns galgbacke. Det gamla tingshuset Binneberg användes därefter bl.a. som skola. År 1950 genomfördes en restaurering och den gamla tingssalen iordningställdes. Tingshuset är sedan 1978 förklarat som byggnadsminne. Idag visas konstutställningar i byggnaden, som också innehåller ett litet skolmuseum.

 
 

071029
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst