Aino Myllykangas
Har-moni
Målningar, objekt
9-28/11
Galleri Art On


HAREN BESKRIVER
MITT KÄNSLOTILLSTÅND

Aino Myllykangas inspireras av de norrländska vidderna

 

Det är mycket naturkänsla i Aino Myllykangas målningar.
– Det låter så fjantigt när man säger det. Jag älskar naturen, säger hon.
– Jag är uppvuxen på landet, i Österbotten, det har antagligen sin betydelse.

Hon bor i Åkersberga men har hus i Övertorneå.
– Jag får mycket inspiration därifrån. Min tonårstid tillbringade jag i Rovaniemi. Övertorneå liknar mycket den naturen. Det är vackert, kargt med berg. Torneälven är helt trolig. De blåskimrande bergen.
– Att åka skidor där är rena paradiset men myggorna på sommaren är hemska.
När hon går i skogen i Åkersberga får hon aldrig vara för sig själv på samma sätt.
– Men i Övertorneå kan man vara säker på att ingen kommer och stör en i ens tankar. Den största överraskningen är en björn eller att man går vilse. Man får kolla landskapsformer och hur solen står för att hitta hem.
– Speciellt på våren när det är skare. Det finns inga spår. Det är en otäck känsla att man kan försvinna.



I hennes äldre bilder finns likformiga små hus sedda ovanifrån i ett nästan kartlikt grönt landskap.
– De började jag måla när vi flyttade till Norrland, där det finns hus och byar som är vackert placerade. Vårt ligger vid en sjö men ingen människa bor där. Det lutar sig mot sjökanten. Det är en känsla för mig att komma hem.
Folk pratar på både svenska och finska och tornedalsfinska.
– Finska kvinnor har blivit gifta dit. Man kan börja en sats på finska och sluta på svenska, säger Aino Myllykangas.
– Inga är så pratsamma som norrlänningar. Bara man kommer in så får man inte en syl i vädret.



I flera stora målningar finns harar med.
– De har alltid fascinerat mig. Det är ett djur som inte kan skydda sig på något sätt. Det är grymt att jaga den. Den har bara sina knep för att förvilla jagaren och jakthunden. Den är vacker och de norrländska byter färg, är vita på vintern och bruna på sommaren.
När hon började måla harar var hon utarbetat och nedstämd.
– Haren passade. Den har något känsligt undflyende. Den är som inspiration man försöker få tag på och som bara försvinner men på morgonen sitter den på trappan. Den beskriver mitt känslotillstånd i bilder som har inspiration från Norrland och vidderna.
Ofta finns ett slags små gåtfulla vindlingar, ett motiv i motivet.
– Det är krumelurer som stannar kvar. Man ser dem i sprickor i gatan eller där sniglar dragit fram och gjort ett mönster i slem. Eller som stigar i Norrland och man vet inte om det är djur eller människor som gjort dem.
– De spåren finns överallt. I Norrland finns gott om lämningar efter gamla byggnader och människor som levat där.
Efter att ha gått konstnärlig grundutbildning fortsatte Aino Myllykangas till Konstfack där hon gick målerilinjen i 2,5 år i början av 1970-talet men hoppade av. Hon separerade och fick för sig att hon behövde ett betalt yrke och blev sjukgymnast men efter två år var hon tillbaka vid staffliet.
– Man blir inte lycklig av att ha ett yrke på heltid och månadslön.
Sen dess har hon målat. Hon bor med maken Jussi Taipaleenmäki, som också är konstnär.
– Min man var blåmålare och jag grönmålare. Jag har fått av hans blåa toner och han har tagit över lite av mina gröna toner.



Efter en resa till Italien har hon börjat måla i en ny färgskala med rödockra och har tagit in människor i den brokiga motivvärlden. I en bild hänger en slaktad harkropp med blodet rinnande, omgiven av silhuetter av manshuvuden.
Till hennes gladare uttryck hör tittskåpen med figurer av utsågade aluminiumplåtar som hon målat. Av plywood har hon sågat fristående figurer, också målade i bjärta färger.
– Jag tycker om alla slags material.


JAN BERGMAN

 

 

 

 
 

071110
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst