Heinz Guth
Målningar
Galleri En Trappa Ner
9-25/11


HUS SOM MÄNNISKOR
 

Heinz Guth ser personligheter i Vasastan
 

Husen i Vasastan blir gestaltade på ett fantasifullt och färgrikt sätt i Heinz Guths målningar.
– Det är ju människor egentligen, säger han.

Han har målat andra motiv förut men det blev hus till slut.
– Jag har alltid gillat hus och städer. När jag fick en ateljé för fem år sedan fick jag plats för att göra stora bilder.
Han målade direkt en bild om 2 x 1.6 meter av en fasad på Karl Gustavsgatan.
– Jag höll på med den jättelänge. Den hänger på restaurang Bommen i dag. Sen blev det mer och mer hus.
– Jag tycker att de är vackra. Jag går och tittar på fasaderna och funderar: Tänk om jag hade en bostad här eller en ateljé där.
När Heinz Guth och hustrun Kerstin var i Barcelona och Berlin passade de på att göra långa stadspromenader.



– Nu har vi flyttat så att vi hamnade nära Korsvägen. Som någon sa, det är en ´urban stadsmiljö´ med bilar, spårvagnar, teatrar, nöjespark, mässan. Jättehäftigt.
– Det finns bara ett motiv som är häftigare: Tjejer. Men det går inte att sälja och är svåra att placera i ett vardagsrum.
När folk började göra beställningar för att få en akvarell av sitt hus förstod han att intresset fanns hos många.
Av Tomtehuset i korsningen Vasagatan och Viktoriagatan gjorde han en uppvikt version med fasaderna i samma plan. I den finns bildberättelse med tuschpenna och akvarellfärger om hur Johanna från Brunnsparken firar midsommar vid Tomtehuset.
Heinz Guth arbetar halvtid som bildlärare vid Schillerska gymnasiet.

Vad betyder lärargärningen för konstnärskapet?
– Allt jag forskar och lär mig berättar jag för eleverna sen. Jag håller på med bilder hela dan och lever i den världen.
– Jag har snälla elever på Schillerska och kan sitta vid katedern och göra skisser. Ibland sitter elever och sjunger och jag får en massa idéer som jag skriver ner på små lappar. Jag sparar kladdarna och tar med till ateljén.

Ofta ser husen personliga ut.
– Jag har tecknat kroki i 15 år. Det är ju egentligen inte hus utan människor vi tittar på. Jag har jobbat på Schillerska sedan 1985 och sett husen i Vasastan och runt om i centrum.

Vad är det som gör att du fastnar för husen i Vasastan?
– Det är speciellt byggda. De är olika från våning till våning. Jag har granskat alla detaljer runt fönstren och i portarna.



Han har gjort en serie bilder av porten på Linnégatan 52 som pryds av ett ornament med en stjärna högst upp. Som så ofta lyfter han motivet mot en mer abstrakt bakgrund med stråk av färger.
– Det blir ett djup när det kommer framför det andra. Man ser det inte annars.
Alla hus finns i verkligheten, till exempel de på bilden av Karl Gustavsgatan 15, 17 och 19. Fura hus med spetsiga tak i olika höjd och utstickande balkonger bildar en grupp.
– Det är en liten familj. Pappa, mamma, son och dotter. Jag undviker allt som har med politik att göra eller kallas samhällstillvänt. En del konstnärer vill göra så fula saker som möjligt. Jag gör tvärtom. Vill att man ska bli glad. Det är det som behövs.
– Man måste tycka att det är roligt att göra bilder. Då blir det glada bilder.
Heinz Guth drar sig inte för att måla prickigt och skimrande och använder mest akryl men lägger på olja ibland.
– Olja kan man lira med och tona mer. Den följer känsligheten i penseln. Nackdelen är att det tar för lång tid att torka.



Han har gestaltat Vasaplatsen 1 och 2 på ett annat sätt i ett slags stilisering med fönstren som lysande färgrutor.
– Jag vill inte göra likadant i alla bilder och använder streck i stället. Jag köpte lysneonfärger på In-Ex till fönstren som hoppar ut. Det är viktigt med kompositionen och finns en rytm i allt.
Till bakgrunden använder han lasyr och sandpapprar.



I bilden Hundhuset har han prövat med extra tjocka pålägg av olja och fått fram en spännande färgkomposition med musikaliska rytmer.
Han är självlärd som konstnär.
– Jag började som dekoratör på Ferdinand Lundquist på Östra Hamngatan, nuvarande NK, 1960-61. Sen blev det Hennes & Maurtiz. Jag har levt på mina estetiska talanger, konstaterar han nöjt.

JAN BERGMAN  

 





 

071111
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst