Mitt namn är Rachel Corrie
Nya Studion, Stadsteatern
9/11-29/12


VÅRT ENSKILDA ANSVAR
 
Mia Höglund-Melin gör monolog om dödade fredsarbetaren


 
Vad är vårt enskilda ansvar för alla katastrofer ute i världen? Den frågan måste ställas till alla priviligierade som lever i västvärlden.

Mia Höglund-Melin sammanfattar vad som griper henne mest med monologen Mitt namn är Rachel Corrie.

Stycket bygger helt på den amerikanska studentens egna ord innan hon brutalt dödades av en bulldozer i Gaza.
Mia Höglund-Melin vet en hel del om kvinnan som hon ska gestalta efter att ha besökt en minneshemsida som Rachel Corries föräldrar upprättade på internet.
– Hon bodde i staden Olympia nära Seattle på västkusten i USA. Ett ställe med progressiva vita människor. Hela pjäsen slutar med ett tal om världssvälten som hon höll när hon var tio år och blev videofilmad.
– Det är samma röst men den har mognat av erfarenheterna. Det är otroligt att hon bär det engagemanget genom ett helt liv även om det är kort, 23 år.
Pjäsen kom till sedan den brittiska tidningen The Guardian publicerat hennes dagböcker, brev och lappar som var utlagda på hemsidan.
– Det blev enormt starka reaktioner på hennes vittnesmål från Gazaremsan. En skådespelare på The Royal Court Theatre i London fick tag på det och ville göra en pjäs.
Monologen fick Skandinavienpremiär på Nya Studion i Stadsteatern.


Foto: Ola Kjelbye

Den tragiska händelsen inträffade 16 mars 2003.
– Det finns många versioner. Hon blev överkörd av en amerikansk bulldozer när hon ville rädda ett civilt hem från att bli bortforslat i Gazaremsan, i Rafa. Hon ställde sig emellan, säger Mia Höglund-Melin.
– Det var flera ungdomar som åkte ner som mänskliga sköldar för att bo med palestinierna och skydda deras hem. De skulle jobba med icke-våldsaktioner och sova i palestiniers hus så israeliska armén inte skulle våga bomba hejdlöst.
– Ingen av de levande sköldarna hade dött och de trodde de var garanter för att inget skulle hända. Men efter Rachel Corrie blev en till dödad.
– Det finns filmat hur de stod med självlysande jackor och megafoner. Och hur hon ligger där efter att ha blivit överkörd. En som åkte ner på samma sätt var Gustav Fridolin som ska komma hit och prata.

Hur är det att göra den här monologen?
– Det är oerhört angeläget att göra en historia som är en dokumentär och utspelar sig så nära verkligheten. Det är så teater och verklighet möts, säger Mia Höglund-Melin.
– Mellanösternkonflikten är väldigt komplicerad. Det är en jätteutmaning att göra en monolog i en och en halv timme. Det är klart det är känslosamt och ett gripande öde, både hennes och palestiniernas.
– Det ger en stor kraft att få möta den här människans mod och tro på förändring och en enskild människas tro på att göra skillnad.
Det dröjde innan monologen kunde framföras i USA, där den anklagades för att vara ensidig.
– Det är ett enskilt vittnesmål. En persons upplevelser, en persons blick, betonar Mia Höglund-Melin.

Skulle du själv vilja åka ner dit?
– Det är en dubbel fråga. På något sätt vill jag se med öppna ögon. Men många säger att det är smärtsamt att uppleva detta…
För regin svarar Anna Takanen, Stadsteaterns konstnärliga chef, som själv jobbat i Israel, både med palestinier och israeler.

JAN BERGMAN

 


 

07111
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst