Thore Löfberg
Grafik, måleri och skulptur
Galleri Edvin, Skövde
17/11-1/12


UPPRIKTIGT
OCH ENKELT
Tore Löfberg är fascinerad av linjens uttryck
 

Thore Löfbergs farfar var yrkesmålare. På fritiden var han konstmålare. Ibland kunde han kombinera, han gjorde bl a både marmoreringarna och altartavlan i en kyrka.
– Jag träffade aldrig min farfar. Men mitt intresse för konst väckte på en vind hos farmor efter hans död. Där fanns skisser och teckningar han hade gjort. Jag fick liksom möta honom baklänges genom hans konst. Och det tillsamman med mitt intresse att teckna gjorde att jag slog in på konstens väg.

Thore Löfberg är född 1954 och är bosatt och verksam i Ljungskile.
1972 kom han in på Konstfack. Det var under en tid med mycket fri undervisning. Thore hade kommit in på teckningslärarlinjen. Han kom att tillbringa väldigt mycket tid i grafiklärare och så blev det så småningom konsten framför katedern. En stor utställning på Grafiska sällskapet i Stockholm 1990 blev bekräftelsen på att han hade valt rätt.



Men nu har jag haft en period jag varit trött på konstvärlden. Jag kände att det jag tycker är viktigast, handens tanke och arbete varit så underskattat en tid när den textbaserade konsten varit i ropet. Men nu när det genuint mänskliga i handens poesi börja lyftas fram igen har jag återfått lusten till konsten. Måleriet är på väg tillbaka och då trivs jag i konstvärlden igen.



Grafiken är och har varit hans huvudområde.
Det beror på att jag är tecknare i botten och fascinerad av linjens uttrycksmöjligheter. I grafiken jobbar jag mycket med etsning. Det ger linjen en så fantastisk upplösning. Och avtrycket av plåten och svärtan i en torrnål är mäktigt. Och papperet i kombination med en torrnåls speciella linje ger en sammetsmjuk svärta. Spektrat av uttryck i grafiken är så stort.



Han målar också.
För mig är måleriet en improvisation där man har ett tillfälle att ta fram känslor och känslor som finns i tillfället. Färgen förför oss utövare. Den påverkar och kommer emellan. Den lägger sig i de former och volymer jag kan skapa som tecknare. Och det finns definitivt en punkt eller ett område som bara måleriet når. Färgen är bättre på att förmedla och kanske skildra det område som ligger utanför det talade språket.
Och så visar han skulpturer.
– Jag gör reliefer i gips. När man som jag jobbar med penna och papper har man gjort vissa definitioner av hur man vill jobba i den tekniken. I skulpturen går man direkt på formen.
– Jag behöver alla tre uttrycken för att fånga många aspekter av det mänskliga möte mellan figurer och betraktare jag vill försöka fånga.




Han jobbar med det mänskliga som motiv.
Ofta ansikten. Mina ansikten är inte direkt porträtt. De finns i mellanrummen mellan personer jag känner.
– Jag gör som en romanförfattare som ger sina påhittade personer dag av verkliga människor. Och så fort man skildrar en människa har man ett uttryck för en känsla, ett stämningsläge. I mina bilder ser man inte direkt om det är en man eller en kvinna. Det skapar en spänning i bilden. Jag vill söka en ny plats. Jag söker ett mellanläge i mina bilder.
Intresset för musik spiller över på verken.
Jag har alltid jobbat med musik som en del a vad jag gör. Jag laborerar med vissa stämningslägen. Jag vill söka alla vägar som ger en djup klang av det rent mänskliga. Bilderna handlar om stunder av insikt.

Hur vill du att vi ska uppfatta din konst?
När jag skapar är jag inne i ett slags rum där mina grejor finns. Och jag vill att det som tränger sig fram då ska ha företräde. Jag vill att uttrycket i en bild ska vara uppriktigt och enkelt.

BO BORG

 

 

 

 


071118
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst