Marie Beckman och Jussi Ojala
Keramikens innersta…
Galleri Splace, Mariestad
17-25/11



MJUKA SKÅLAR OCH
SKROVLIGA STUBBAR
 

Marie Beckman och Jussi Ojala jobbar med
estetiskt raffinemang av olika slag


 


De arbetar i keramik och de är bosatta och har sina arbetslokaler i Brunsbo, Lilla Katthagen utanför Skara.
För varje utställning befäster Marie Beckman och Jussi Ojala på sitt sätt sina positioner som personliga företrädare för materialbaserad svensk samtidskonst.

De jobbar med lera och glasyr. Och de jobbar på olika sätt med kärl och skålformer och låter den andliga och estetiska funktionen ta överhanden allt mer över den praktiska.
Marie är uppvuxen i Skara och gick efter skolan på förberedande utbildning på folkhögskola i Leksand.
– Så jobbade jag några år som lärling hos olika keramiker. Sedan kom högskolan i Bergen 1983-84. Och därefter startade vi våra verkstäder och försäljningsställe i Lilla Katthagen, berättar Marie.



Hon började som krukmakare.
– I början var det mest brukskeramik, mycket burkar, boxar och små slutna former. Jag jobbade mycket och sökte hela tiden efter ett eget tilltal, och det måste få ta sin tid. Jag hade en tanke om att ha en basproduktion av bruksföremål, men lämnade det snart. Sedan gick jag vidare, utan att särskilt analysera mina bevekelsegrunder.
Efter ett par år slutade jag att dreja och började i stället att bygga och modellera leran. Det kom att handla om andra metoder som att kavla, banka ut plattor. Och jag jobbade med klumpande och flagande glasyrer som var helt oanvändbara för varje praktiskt föremål. Det blev objekt för väggen.
– Efter en tid började jag ställa dem. Då blev det kärl, fyrkantiga i början. Allteftersom blev fomerna rundare. Och jag ledsnade på den kärva och torra yta jag hade jobbat med hittills. Jag tyckte de störde de former jag nu kommit att jobba med. Form och glasyr måste gå hand i hand. Och jag ville ha nya glasyrer, sådana som klädde de nya former ja jobbade med.



Hon gick över till de halvmatta glasyrer i grafit och vitt hon jobbar med sen dess.
– Jag gillar svart och vitt. De låser inte fast en massa associationer och styr inte tolkningen. Färger ger för många associationer. Och jag vill inte signalera t ex natur.
En mjuk linje tecknar upp skålen.
– Mina former utgick från en tung skålform. Jag drar i den så att den blir mer ”vasig” eller ”skålig”. De är ovala uppifrån, det bryter det symmetriska. Jag klär de mjuka skålarna med olika reliefer. En variant är ett ribbat mönster av långa streck som bildar en mjuk plissering. Andra kärl bär ett mönster av påmonterade klyftor. De för in en skärpa som bryter de mjuka formerna på ett som jag tycker om.



Hon strävar efter att de ska utstråla något som nära och intimt, kanske till och med kroppsligt.
– Och jag hoppas de har ett lugn och kanske bär en känsla av tidlöshet.
24 november har hon vernissage på en separatutställning på Galleri Tvärgatan i Skara. Och om någon månad ställer hon ut på Galleri Edwin i Skövde.



Jussi Ojala har sina rötter i Finland. Via Värmland kom han att hamna i Skara.
– Jag var en glad idiot som aningslös hoppade i konsthantverkets brunn. Den visade sig vara bottenlös, och på den vägen är det. 
Han gick på Leksands folkhögskola och lärde sig keramikens grunder. Och jobbade som lärling, bland annat drejade han åt Eva Englund som sedan dekorerade.
– Jag tog till mig det som kändes relevant och intressant för hur jag ville jobba med mitt eget. Sedan var det min sak att göra någonting med de kunskaper och erfarenheter jag skaffat mig.



På den iden fick han många  idéer från böcker och museer.
– Jag inspirerades, prövade, smälte vad jag stötte på på det viset och jobbade med att personliggöra.
Han använder hantverkarens traditioner genom att han drejar sina former.
– Och så jobbar jag med tjocka glasyrer . Jag har ägnat många år åt att utforska glasyrernas möjligheter att uttrycka det jag vill ha fram.
I det arbetet har han kommit att intressera sig för glasyrdefekter, som när glasyren kryper av, korvar sig och krackelerar. 
– Jag vill prova vad som händer när glasyren blir riktigt tjock. Så jag har konstruerat en glasyr som går att lägga på i riktigt tjocka lager. Hur kan jag tänja på materialets grundförutsättningar och materialens egenskaper. Och vad händer vid gränsen.



Han kallar
dem Stubbar.
 Det blev ett arbetsnamn, för en av de första såg ut som en stubbe. Jag jobbar ju med glasyrer som är mossiga och ärgade. Man får lätt associationer till naturen, jag ser det själv efteråt. Men ett namn styr, så i fortsättningen ska jag kalla den ”Utan titel”. 
Han har en klar estetisk strävan men vill hålla den öppen.
– Jag låter slumpen och tillfälligheterna spela med i skapelseprocessen. Men jag behåller alltid viss kontroll. Men glasyren har ett sätt att bete sig som jag vill samverka med. Jag tar vara på de krackeleringseffekter som uppstår vid torkningen.
Genom att bränna på ett visst sätt kan han färga krackeleringsnäten.
– Slumpen är ofta generös, men den  kan också vara ogin och nyckfull. Jag vet vilken kvalitet jag vill ha, så jag har stort svinn. Jag vill skapa föremål med ett starkt uttryck. Det är så lätt att skapa tjusiga ting. Men tittar man efter finns det lika mycket skönhet i en gråvädersdag som en tjusig dag med vackert väder.



– Skilda livsformer bär olika skönhetsvärden. Det kan finnas en kärvhet till och med brutalitet i skönheten. Och så är det med mina föremål. Ibland blir de vackra. Ibland ser det för djävliga ut. Därmed inte sagt att de är mindre intressantare. Ofta är det tvärtom.
Han funderar på att göra bruksting ett tag som ett avbrott, vackra, behagliga föremål som man inte tröttnar på. Så ska han ställa ut på Konstforum i Norrköping om ett par veckor. Och till våren blir det Lerverk i Göteborg.
Nästa gång Marie Beckman och Jussi Ojala ställer ut tillsammans är på samlarmässan Contemporary Craft i London i början på nästa år.


BO BORG

 




 



071119
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst