Tove Adman
Design & Skulptur
Skövde Konstmuseum
13/12-27/1

DESIGN SOM FOLKKONST 
Tove Adman byter material i produkterna

 

Tove Adman började som målare och blev skulptör. Numera sker tillverkningen av hennes designade vardagsprodukter i eget företag men konsttänkarränderna går nog inte ur i första taget.

Hennes produkter bygger ofta på en vridning eller en överraskning som ger ett vardagsföremål en överraskande optisk eller tankemässig effekt. Det enklaste är ett materialbyte. En av hennes grejor är en ljusstake i en modell som brukar vara gjord i mässing eller annan metall.  Hennes görs i rå betong.


Hon är gotländska från början, född 1956.
Jag gick på Gerlesborg och målade. Men jag är inget bra på att gå i skolan. Men det blev skulptur jag kom att jobba med. Jag var verksam som skulptör i 10 år. Så började jag göra små skulpturer som ”låtsades” att vara någonting man kunde använda. Och det blev en stor framgång.
Att göra en utställning är litet som att möblera ett rum, och det tänkandet, eller ”tänket” som hon säger själv, har styrt tillkomsten av en del av föremålen.
Mina skulpturer blev alltmera möbelliknande. Ibland kan jag utgå från en fras jag kommer att tänka på t ex ”liten divan för nybliven diva”. Det blev ett klassiskt fundament meden motorcykel i bly.



Hon vill göra saker man känner igen fast det är något speciellt och annorlunda med dem.
Jag gjorde en ljusstake helt och hållet i stearin. Tanken är att allt är förgängligt, fast det tar olika tid för olika material. Och, om allt är i stearin vad är då ljus och vad är ljusstake. Det blir mindre konsumtion på det viset.
Mycket i Tove Admans arbeten handlar om att få folk att öppna ögonen och se.
Människor tittar slarvigt. Men vänder man på begreppen hajar man till och börjar fundera. Och då kommer man ihåg. Så jag har t ex gjort ett snapsglas i tvål för rengöring av lögnhalsar.



Det verk de flesta förknippar med Tove Adman är kanske hennes ljuskrona i drottningsholmsmodell. Den glimmar vackert på håll. Men när man kommer närmare, ser man  att den är gjord av taggtråd.
Jag gjorde den i Tyskland innan muren föll. Den är en symbol för rikedom som håller vissa utanför. Men alla ljusen ligger innanför taggtråden som inte kan hejda upplysningen. Den heter 50 meter taggtråd, en allvarlig påminnelse. Vad den påminner om får var och en välja.




Tove Adman startade företag med samma namn och många av föremålen i produktionen finns både i Sverige och utomlands.
Jag är både formgivare och direktör nu. Mina produkter säljer bra. Nu har jag min lilla fabrik i Östergarn på Gotland. Vi är fyra som jobbar. Två i produktion, en med administration och så jag själv.
Det har gett ett nytt sätt att tänka.
När jag får en idé idag måste jag också tänka på hur den ska tillverkas och att det blir rätt pris. Förr kom titeln först, nu är det rimligheten. Det är inte konst vi gör. Det är skillnad på en skulptur och en produkt. Man kräver mer innehåll av en skulptur.
Produkten bär ett annat innehåll. Det kan räcka att den är bra för eftertanke. Det behövs egentligen inga mer produkter, men all konst behövs. Den eftertanke och de resonemang som skapas behövs.



Tove Adman tar med sig sina erfarenheter som skulptör när hon formger produkterna.
Skulptörens formtänkande går rakt in i produkterna. Jag gillar t ex socklar.
Hon har gjort många produkter som är både roliga och tänkvärda. Ett betonghjärta där man kan förvara saker man tycker om. Lanmpan Edison, en lampskärm i betong som ser ut som en glödlamppa. Och en stor geléråtta i betong.
En geléråtta blir ju vackert genomlyst och får en del av sin skönhet av ljuset. Jag ville se va som hände i betong som ju inte alls har de egenskaperna. Och den dog inte! Den fick ett eget liv.

Hennes ljusstake i betong kallas en framtida klassiker.
Man känner igen formen. Den borde inte vara i betong. Och betong är ju ett utomhusmaterial. Den säljs i stora upplagor och det bara ökar år från år.


Saknar du att vara konstnär?
Nej! Jag saknar ibland den tid när jag kunde jobba helt fritt. Men jag är friare än en konstnär nu. Jag gör ju folkkonst och jag vill vara folklig. Att var folklig är att bjuda in många till en upplevelse.
När hon ställer ut på konstmuseum vill hon akta mig för att ställa sina produkter på piedestal.
Men när jag lägger min masonitmatta på golvet är det ingen som går på den. Folk har respekt utan att man ställer föremålen på podium.

BO BORG

 

 

071217
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst