MURALMÅLERIETS NESTOR

Lars Gillis självlärd berättare
 



Ingen konstnär har satt sin prägel på Göteborg som Lars Gillis. Hans muralmålningar med historiska motiv finns i trappuppgångar, anrika Junggrens Café, Folkets Hus och inte minst Hotel Lorensberg, där han utfört 100 målningar på fem våningsplan.

Han började skriva sagor med inspiration från John Bauer och gjorde ett program utifrån tecknade urklippsbilder om prinsessan som skulle lära sig laga köttbullar för SVT 1962. Den historiska inriktningen i måleriet var en självklarhet.
– Jag har den läggningen och dragningen, det visade sig när jag arbetade på Historiska Museet på 1970-talet som visualiserare eller museitekniker, säger konstnären när vi träffas i hans lägenhet inte långt från vattentornet i Guldheden.
– Utan historia så har vi ingen framtid. De påstår att händelser och trender går i cirklar. Efter sju år har det gått runt.
Han har deltagit i projektet med Ostindiefararen Götheborg, där han målat en 3,5 meter göteborgsvy från 1787 på varvet Terra Nova och skrev en klämmig shanty till egen melodi som sjöfararna framförde vid avresan.
– Jag fick äran att sjunga den själv för den kinesiska publiken i radio!



Ett av hans senare motiv, kanske det han är mest stolt över, är Färskvaruproviant ombord som visar hur kor, getter och svin ligger bland kanonerna på Götheborg. Sant är att djuren fanns ombord men i mitten av båten och inte på den platsen.
– Men som Vilhelm Moberg sa, för att träffa sanningen måste man ljuga alldeles förbannat, säger konstnären med ett skratt.
Trots den lokala förankringen är han känd långt utanför landets gränser.
Han producerade den permanenta utställningen på Swedish American Museum Center i Chicago 1988 med hjälp av målningar med emigrantmotiv och bidrog till 350-årsjubileet av svenskkolonin Nya Sverige i Delawere tio år senare. Och han arbetar mycket i Norge.
– I Tromsö, 35 mil norr om polcirkeln, målade jag hela den norska fiskeflottans historia på ett stort hotell.
Han skissar aldrig men tillbringar mycket tid med att granska historiska källor i stadsmuseet, landsarkivet och stadsarkivet för att få underlag.
– Det måste vara rätt tidsanda. Och riktiga människor.
Han målar alltid i akryl som torkar snabbt så att han kan lämna väggen utan att folk smetar ner. Det är ett högt tempo när han jobbar.
När vi lämnar höghuset och går genom lummig grönska till spårvägshållplatsen berättar Lars Gillis att han brukar springa hit och till butiken.
– Inte av tidsbrist utan för att jag behöver röra på mig. Jag gör 250 (!) armhävningar varje morgon. Och plockar svamp i Änggårdsbergen, redan till midsommar kantareller, annars är jag förtjust i karljohan och kremlor.



Vi tittar in på Junggrens på Avenyn. Kanske är han mest känd för göteborgarna för interiörmålningarna från golv till tak med stamkunderna 1942-43 (då med ingång från Engelbrektsgatan men i samma hus), utförda 1979.
Bland andra skådespelarna Hjördis Petterson, Ludde Gentzel, stadsteaterchefen Karin Kavli (”men hon var aldrig där”!) och konstnären Knut Irwe. Väggen domineras av en fryntlig man.
– Bengt-Åke Bengtsson på Stadsteatern vägde 150 kilo men på scenen dansade han som en älva. Han var ständig gäst här. Det var ett rätt roligt uppdrag, säger Lars Gillis som hämtade upplysningar från nära håll.
– Min dåvarande fru Britta Anjou studerade på Valand på 1940-talet och visste precis vilka som var där.
På den bortre väggen målade han den fagra Lorensbergs park innan den bebyggdes med stora hus. 2002 fick han uppdraget att förära kaféet ytterligare en väggmålning med ett historiskt gatumotiv från platsen.
Vi promenerar vidare några kvarter till Hotel Lorensberg.
Sedan 1982 har Lars Gillis utfört 100 väggmålningar som ger hotellkorridorerna en luftig känsla av natur, blommor, fåglar och skärgård. Den senaste är en sjö med näckrosor bakom dataterminalen i vestibulen.
Det är en för de flesta dold konstskatt som öppnar sig. Växterna slingrar sig över pelare och runt dörröppningar, ibland med en rödhake, en turkduva eller en strandskata i lövverket.
Ofta luras ögat att tro att en sidogång fortsätter genom ett listigt anlagt motiv med till exempel ett bord med blommor och ett fönster.
Utrymningsskyltar och brandsläckare blir lekfullt inmålade.
Bilderna följer en tråd av årstider från vår, försommar och högsommar till höst på de olika våningsplanen.



Vid korridorssluten finns målningar över en hel vägg som hämtat näring från öarna, där Lars Gillis bodde i många år (Styrsö). På andra våningen öppnar sig en vit grind mot en träkåk med en röd amaryllis i fönstret där en katt som spanar ut.
På samma vägg på våningen ovanför ser vi utsikten från fönstret. På fjärde kommer vi in i trädgården med blommande äppelträd. Och på den femte är vi i ett hörn av trädgården, där det blivit höst.
– Det är en berättelse i nästan allt vad jag gör. I princip är jag en berättare. Vilket i den nuvarande trenden ligger mig till last, förklarar han.
– Berättelser är inte inne nu. Det ska vara lite hur som helst. Man lägger ut ett par pinnar på golvet så kan en kritiker komma och skriva om den fantastiska installationen.
Lars Gillis Larson, som han egentligen heter, föddes 1929 i Skene.
Hur har du lärt dig måla?
– Jag har lärt mig själv. 1966 gick jag på Slöjdföreningens skola för att lära mig etsa och olika tekniker. Efter ett år fick jag nog. Jag hade inget stöd hemifrån och det fanns inga studielån.
– Jag försörjde mig som statist på Stora Teatern för tio kronor per kväll och med att göra teckningar för tidskriften Tidsfördriv. Men det räckte inte långt.
Vad är viktigast för dig i måleriet?
– Berättelsen. Men jag måste vara historiskt korrekt. Den akademiska världen är ett jävla krig. Minsta tekniska fel blåses upp till katastrof.


JAN BERGMAN


Lars Gillis
Historiska bilder
Galleri Art On
10-28/6-06

Copyright: Zenit, kulturtidningen i väst