HALM SOM KONST
 
Anna-Lena Ingemansson förvandlar
hantverk till konstverk


 
Anna-Lena Ingemansson har förvandlat det traditionella hantverket till konst i modernistisk anda. Hon kan få halmstråna att skimra med en blåsvart metallisk glans. Men rötterna till traditionen finns kvar.

Farmor är min förebild, säger hon. Jag hjälpte henne klippa mattrasor och att väva.
För att förnya halmen som konstnärligt material har hon  utvecklat metoder för färgning och vävning av halmstrån. I ateljén i Dals Långed står, förutom vävstolar, många bunkar med halmstrån i alla de färger.



Hennes examensarbete vid Stenebyskolan hette Metallskimmer och halmglans. Det blev väl bemött och lärarna sa att hon skapat en helt egen konstform. Men hon har kvar sin förankring i det hon kallar ”bondearvet”.
Jag har präglats av textilt hantverk alltsedan barndomen.  Min mor sydde, stickade, broderade och arbetade med lappteknik. Farmor talade om att hon skulle virka, sticka eller klippa mattrasor ”medans potätera kokar”. Någon gång skulle jag vilja låta det uttrycket bli namnet på en utställning.
Anna-Lena blev också ganska tidigt intresserad av måleri i akvarell och olja och har sysslat mycket med det. Intressena för måleri och textila uttryck befruktade varandra och smälte samman.
Man kan måla med garner, säger hon. Och jag kan både skissa och improvisera i vävstolen.



Efter flera förberedande utbildningar började hon år 2000 på Stenebyskolans treåriga högskolelinje med inriktning på textilt konsthantverk.  Hon hade redan tidigare gått kortare kurser där hon lärt sig göra till exempel adventsstjärnor och påskpynt i halm.
Nu började jag experimentera med att väva halm i vävstolar, berättar hon. Jag testade många vävtekniker.
Jag fick utveckla färgningsmetoderna själv. Jag stod i Stenebyskolans källare över kokkar med olika sorters färgpigment.



En målsättning var att komma bort från den naturliga halmfärgen.
Jag ville utnyttja halmstrånas möjligheter till struktur och lyster utan att det skulle se ut som halm. Jag fick fram ett recept som gav stråna en blåsvart skimrande färg.
Hon kallar det här sin ”mörka” period.
Det var en lyster av järn, koppar och brons jag ville nå fram till. Kanske handlade det inte bara om metall, utan även om sådant som skogstjärnars mörka vatten.
Det var spännande att nå fram till ett uttryckssätt, som jag tidigare inte sett inom halmhantverket. Jag kände att jag var inne på ett område som var helt mitt eget.
En smed fråga mig; ”väver du med järntråd?” Han blev förvånad när han fick höra att det var halm. Då kände jag att jag faktiskt rott hem det här.


Hon känner mycket för sitt material.
Jag är otroligt förälskad i det, säger hon.  Halmen är så levande. Eftersom den rymmer så många skiftningar blir inget strå det andra likt, även om man färgar med samma färg. Man får en fantastisk färgrikedom och ett fascinerande ljusspel.
Det handlar inte bara om färg utan också om struktur.
Jag fascinerad av strukturer. Jag vill inte ha platta ytor, det ska hända saker, något ska sticka upp eller ut.
En yta kan göras bucklig, taggig, välvd, slät etc.Gula halmstrån kan blåna ut i ändarna och resa sig uppåt som känselspröt. Strån kan bockas till i vinkel, så att en reliefverkan uppnås.
Efter sin första ”mörka” period utvidgade hon sin palett.
Det var både spännande och förlösande att börja skapa med färger som grönt och blått. Jag fick en lite ”gladare” färgskala.
Det här hade sin betydelse för naturskildringen. För en sådan finns det i Anna-Lena Ingemanssons konstnärskap. Även om det kan synas fritt från föreställande inslag.
Jag gillar att stilisera naturen genom någon sorts konstnärlig abstraktion.
Som exempel nämner hon att vetefält mot mylla kan skildras genom en yta som har grönskimrande kanter och halmgul mitt. Sjö och strand kan gestaltas genom att det gröna byts ut mot blått.
Om man sedan bockar stråna kan det betyda en krusad vattenyta.
Hon har också börjat laborera med att föra in andra material bland halmstråna. Hon har till exempel klippt sönder en skinnpäls och tagit tillvara gamla gardinfransar. Ibland lägger hon in tråd av garn eller koppar.
Det kan bli spännande möten mellan mjukt och hårt och dessutom utökas färgskalan ytterligare.



Anna-Lena har kämpat för att få halmens roll inom konsten accepterad. Och ett stycke på väg har hon kommit. Vid Formex-mässan i Stockholm 2003 prisbelöntes hon och  juryn var imponerad av hennes ”oerhört skickliga och poetiskt nyskapande vävar av färgad halm.” Hon har även fått Västra Götalandregionens kulturpris.
Nu har det också börjat röra på sig lite försäljningsmässigt. Jag blir inbjuden till utställningar och mässor, både i Sverige och utomlands.
Anna-Lena berättar att man sett drag av det traditionellt afrikanska och japanska i hennes bilder. Och visst kan de se arkaiska ut på ett lite spännande sätt. Och det går också att se drag av det tidiga 1900-talets modernism hos henne: roströd kvadrat mot torvbrun bakgrund som en blinkning åt svart kvadrat mot vit bakgrund.

CARL-GUSTAF WIKSTRAND  
 

 

080104
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst