Fågelkonferensen
Masthuggsteatern
Till 28/2

MASKER SÄTTER I GÅNG FANTASIN
 
Torbjörn Alström lärde hantverket på Bali 

                                                                                    
Vid Masthuggsteaterns premiär på Fågelkonferensen hade en av skådespelarna Annaruna Kax, i avgångsklassen vid Högskolan för scen och musik, brutit tån under en repetition.
Om bara ett par timmar ska teatern ha ett nytt genrep med hela ensemblen, Herr Pelikan har äntligen fått tillbaka sin fru och Annaruna kommer in i Torbjörn Alströms ateljé för att prova sin fågelmask, som har fått ett tillägg i form av ett litet fransigt stycke att fästa i nackens hårknut.

Ateljén bär tydliga spår av arbetet med föreställningens masker.
Fjädrar och fågelteckningar sitter här och var på väggarna. På arbetsbänken samsas flera färdiga masker med allsköns häftiga och färggranna tygstrukturer. Hantverkskonsten sitter tryggt i Torbjörns händer medan han med säker blick diskuterar med Annaruna om hur hon bör sminka sig i förhållande till maskens uttryck. 
– Idén att göra Fågelkonferensen har sprungit ur en lust att arbeta med just den här gruppen av elever från Scenskolan, ett ovanligt bra och sammanhållet gäng, och ur mitt nära samarbete med Masthuggsteatern.



Han hade under en tid funderat på att gestalta människans längtan efter att kunna flyga - en av våra starkaste metaforer - och började leta texter. Vad fanns det för fåglar i den nordiska mytologin och i mytologin överhuvudtaget?
– Jag upptäckte att fåglarna fanns med överallt, ta bara Aristofanes Fåglarna. Sedan hittade jag Peter Brooks bearbetning från 70-talet av Jean-Claude Carrières Fågelkonferensen efter den sufiske poeten Farid ud-Din Attars epos Mantiq-ut Tayir.
Brooks reste i Afrika för att pröva sina teateridéer och hade Fågelkonferensen med sig som projekt.
– Jag blev fascinerad av texten, eftersom vi hade jobbat med röst och mask, och med vad som händer med rösten inuti en mask, hur den bör utformas för att fungera, och här hade vi en pjäs som främjar allt sådant.
– Vi såg också arbetet som ett slags fortsättning på ett framgångsrikt maskexperiment på Masthuggsteatern. En föreställning som vi gjorde succé med under slutet av 1990-talet, då teatern huserade på Andra Långgatan, berättar Torbjörn Alström.
– Den danske röstpedagogen Ulrik Rømer Barfod, verksam vid Roy Hart Centre i Frankrike, blev väldigt nyfiken på vad jag gjorde, vilket resulterade i gemensamma kurser i Frankrike och Sverige. Sedan utvecklade vi nyfikenheten tillsammans med Masthuggsteatern och just den här klassen.



Under två intensiva veckor i början av repetitionsperioden arbetade Ulrik och ensemblen med att undersöka fåglars läten och maskens påverkan på rösten.
– Vi började också upptäcka pjäsens oerhörda aktualitet. I vår jordbundna tillvaro finns en rotlöshet och bristande kontakt med planetens villkor, där alla tecken pekar mot en katastrof. Det lockar också väldigt mycket att det är en saga; jag arbetar en hel del med Västanå Teater som, liksom Masthuggsteatern, vill låta teatern vara teater. Båda grupperna jobbar med fantasin.
– Masken är fantasins uttryck; man kan bara ge en antydan av en möjlig gestaltning som aktören sedan förlänger i sitt arbete. I mitt ständiga undersökande och forskande arbete, kanaliseras alla frågor i en enda: Vad är det som sätter igång fantasins flöde?
Torbjörn Alström ser masken som ett slags abstraktion som kan göra en gestaltning sannare.
– I ett projekt om nordiska masker lät jag fyra olika scenkonstnärer fritt få tolka en och samma mask; det var fascinerande hur olika de såg på den. Jag har en idé om att göra om experimentet men i ett större perspektiv.
– Jag tänker skicka runt två masker till olika institutioner och se vart nyfikenheten leder dem. De får under en månad fritt arbeta med dessa masker med det enda kravet att det skall avslutas med en offentlig scenisk presentation.



Han brottas nu med hur pass mycket han skall lägga in i maskerna; han vill ju inte styra. Sedan önskar han vara med vid den offentliga presentationen för att dokumentera och prata med publiken och göra en dokumentär om hela resan.
– Det är väldigt spännande att se vad maskerna väcker för slags berättelser, säger Torbjörn Alström.
– Jag gjorde ett arbete i Ljungby och i publiken satt, bland andra, en rätt vanlig man i 50-årsåldern. Han kom fram till mig efteråt med tårfyllda ögon. Han var överlycklig, hade inte varit med om något liknande, det kom upp starka känslor i honom som han inte varit i närheten av tidigare.



En annan gång gjorde han en improvisation med Ana Sendas de Pereira, tidigare dansare vid Göteborgsoperan, om att göra sig ful på olika vis, genom att dra i och binda upp anletsdragen, dessutom använde de både smink och masker.
– Vi gjorde bland annat tunna masker av lera, som under dansen tappades i golvet så att de gick sönder varpå vi sedan utvecklade improvisationer kring detta. Jag gjorde samma sak på Sagsjöns kvinnofängelse, i en interaktion med de intagna under 20 minuter; det genererade fantastiska berättelser från kvinnorna där, fortsätter Torbjörn Alström.



Han är skådespelare i botten och jobbade i tio år i olika fria grupper men upplevde det som litet splittrat.
– Men så gick jag en grundutbildning i clownspel och fysisk teater och jag har alltid älskat clownen. Det är något som man aldrig kan bli färdig med; man hittar alltid något nytt.
Efter utbildningen i USA jobbade han där med många olika projekt.
– Det var i mitten av 1980-talet och här hemma fanns bara Byteatern i Kalmar som arbetade på ett liknande sätt, så det blev så jag började undervisa istället.
På en resa till Holstebro i Danmark mötte han en hantverkare som gjorde masker i läder.
– Det var en fascinerande upptäckt.
Efter att ha fått chansen att lära sig lädermaskmakeri i Italien reste han till Bali i fyra månader och lärde sig mer om trämasker. Där görs de fortfarande där i en helt obruten tradition, som ett självklart inslag i vardagslivet.
– Så där satt jag och täljde trämasker hela dagarna; det var helt fantastiskt. Det var på Bali som jag insåg att det var det här jag ville jobba med.
Trästommar är matriser för maskens form och är ett måste, vare sig man arbetar med läder eller andra material.
– Fågelkonferensens masker är dessutom gjorda i en blandning mellan pergament och ek. Jag ställde mig frågan hur det skulle vara att använda masker här, vi har ju inte någon sådan tradition; de upplevs ju ofta som exotiska och man kommer kanske mer att tänka på Nordamerikas indianer och det ville vi undvika.
– Men i en hantverksbutik i Norrland stötte jag plötsligt på inuitiska kärl som var tillverkade av hamrat trumskinn, d v s det skrapade och mycket hårt garvade sälskinn som är detsamma som pergament, ett arktiskt, mycket hållbart material.
– Mitt intresse för trä har vuxit, och jag har jobbat mycket med nordiska träslag, både med design och med att hitta en bra koppling mellan trä och pergament. Jag började med att färga pergament för Fågelkonferensens masker. Fågelnäbbarna är faktiskt tillverkade av fanerad limmad ek, berättar Torbjörn Alström.



Han arbetar också som lärare i teater på Angeredsgymnasiets estetiska program och att jobba med gymnasieungdomar är helt nödvändigt för honom som konstnär.
– Man stärks som människa av att möta de här ungdomarna, där det finns dom som vid sin unga ålder har varit med om mer prövningar än jag varit med om under mitt femtioåriga liv. Man upplever sig helt enkelt som lyckligt lottad ibland, och värderar detta på ett annat sätt numera.


ANDERS THURESSON

 
 

080124
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst