Galleri Dunér
3/4–21/4

Elsa Agélii

I fem vintrar har hon tillbringat 2–3 månader i Marocko för att teckna, måla och sy sina bilder.
– Aldrig har jag drömt om att åka dit, ett så främmande land, säger Elsa Agélii från Täcklebo som drogs med av en kollega i Bohuslän.
Men det blev en vana och nu kan hon lika gärna resa ensam som i grupp.
– Det jag reser ifrån är telefonen, åtaganden och papper som är skönt att slippa. Det jag tycker om är det långsammare tempot, koncentrationen, säger hon och tillägger att hon jobbar hela tiden.
– Människor är så vänliga och välkomnande. Det är underbart att komma till samma ställe. Jag trivs inte i det moderna livet. Jag vill åka till det förmoderna. Det har mycket med tempot att göra. Att bli överkörd av utvecklingen.
Hon har med sig textilfärg och garn hemifrån.
– Men det tar sin tid. Målandet och tecknandet är nummer ett. Att fånga det där livet som är nytt för mig. Jag inser att jag saknat det. Det är två olika tempon.
Hon har samlat på skräp som hon broderar fast i några bilder. Småsaker som hon hittat där herdarna kamperat. Eller Coca Cola-kapsyler.
– Jag för en egen kamp mot Coca Cola som till och med köper upp vattnet och skapar ett eget vattenmärke. Jag blir hemskt arg, säger hon men understryker:
– Allt är på skoj. Det får inte bli för ambitiöst. Här är glasbitar från stranden som vågorna slipat.

 

Elsa och hennes kolleger brukar hålla till i en liten fiskeby som heter Targhazout och i en stad i bergskedjan anti-Atlas som heter Tafrat.
Hon målar på tyg och gör schabloner och syr lite i motiven.
– Det är roligt att kombinera, det blir en kraftfull effekt och går snabbt, säger hon om den stora målningen Kupoler där man kan se garnets streck på utvalda ställen.
Av bilderna kan man utläsa den sagoaktiga stämningen i den arabiska natten.
– Det är kolsvart. När månen skiner blir bergen som täckta av snö och buskarna prickar. Det blir magiskt och skarpa skuggor, säger Elsa.
Men det är inte mycket till skymning.
– Det skimrande går över på en kvart. Då kan man bli nervös.
I Marocko hör man många språk. Hon har börjat lära sig marockanska och franska.
– Vi bor på de enklaste hotellen och har gemensam dusch för att det ska bli billigt. Sitter vid ett skraltigt bord och syr. Vi brukar välja hotell med takterrass så vi kan sitta mitt i en by och vara i fred. Sen vandrar vi ut till byarna runt omkring.
De lärde känna folk i en liten by utan el som höll mandelblomsfest i månljuset mitt i natten, en tät upplevelse som hon målat i en svit bilder.
I mattan Gulröd vägg, Marocko med en palmskugga försöker hon överföra känslan av tid som finns i det jordröda lerteglet i husen till broderiet på grova kaffesäckar som hon färgat.
– Det är broderad tid av färgat garn.
Besökare i ett arabland får uppleva kulturella skillnader på flera sätt.
– Jag skulle inte kunna tänka mig att vara kvinna i Marocko. Bara turistkvinna. Att se folk i ögonen är världens invit.
Elsa Agélii kommer samtidigt ut med den rikt illustrerade boken Till Marocko.

JAN BERGMAN

2004