Yngve Brothén
avstånd/mellanrum, måleri och installationer
Bohusläns museum, Uddevalla 
26/1-
24/3

 

ETT LYHÖRT SEENDE

Yngve Brothén intresserar sig
för tid och minnen



Yngve Brothén har museets samlingar som idémässig utgångspunkt för sin utställning i  Konsthallen på Bohusläns museum.

Han har skapat konstverken efter många vandringar genom museet och dess katakombliknande magasin för att dokumentera och inspireras.
Några bilder visar interiörer från museet i en gulnad ton som leder tankarna till gammalt fotografi. Andra har sitt ursprung i målningar eller detaljer av målningar och andra föremål som finns i museets samling, en båt, en vagn, en klocka och mängder av små porslinsfigurer, allt inlindat i svart plast.


Vännen

Stora målningar ur museets samling exponeras bortvända, alltså med baksidorna vända mot betraktaren. Hans intresse för tid och åldrande och för minnen och deras förhållande till känslomässig varseblivning - hur avstånd av olika slag kan vara en förutsättning för ett lyhört seende - färgar det mesta han gör.

– Bohusläns museum och konsthall besöker jag ofta i sällskap med resten av familjen, berättar Yngve Brothén.
– Museet har en skön atmosfär med blandningen av bruksföremål, konst, kuriosa, café och butik. Det har verkligen varit spännande och roligt att arbeta fram den här utställningen. Alla på museet har dessutom varit väldigt hjälpsamma och förstående inför mina idéer och förslag.


De bortvända

– Det är fantastiskt med alla gamla lådor, hårtorkar, klockor m m. Så vackra i sitt åldrande. Men det är också väldigt sorgligt att se alla föremål som förlorat sin kontext och som liksom lindats in i saknad och ensamhet. Men det är paradoxalt nog så att mötet med allt detta ökat min livsnärvaro och skänkt en inre glädje över att finnas, att leva.   
Han laborerar med bildens och innehållets djup. Glas har blivit hans främsta material, sedan han tvingats förkasta sedvanligt akrylmåleri på duk, eftersom måleriet inte blev tillräckligt plant.


Berättelsen om en målning

Penseln lämnade efter sig för många spår av själva arbetet med målningen. Orsaken till hans strävan står att finna i ett sökande efter att kombinera en exakthet med mer diffusa över- och underliggande bildstrukturer.
Allt för att varseblivningens rörelse mellan bilden och det som avbildats skall skärpa betraktarens upplevelse.


Fotoförlaga till Berättelsen om en målning

Efter en process med suddigt lagda färgfläckar i bildens plan, av en nötning av målningens färger, uppstår ett slags kreativ osäkerhet om var i det plana glasets djup motivet befinner sig. Framför eller bakom, i ett landskap eller ett rum. Möjligheter och hot glider samman i en komplex, helt ny kontext, där minne, historia och nutid tenderar att glida samman i betraktarens blick.
– Även om det inte finns någon riktig sanning i de minnesbilder man har av det förflutna så skapar man sig ändå en sorts uppfattning om hur det var.
– Detta intresserar mig men också tiden som fenomen: dåtid, nutid, framtid. Det levda, det levande och det icke levda. Allt man varit med om, allt man glömt, men som kanske lever vidare i någon annan. Man kan se det som ett slags förskjutningar och förflyttningar i mina verk.


De tysta

– Många anser att jag gjorde ett stort språng runt 1995 från ett abstrakt geometriskt måleri till ett nästan fotorealistiskt bildbyggande. Jag hade ju hållit på i nästan nio år och målat med en sexhörning som utgångspunkt.
– Det var spännande, för när jag startade en ny målning visste jag ingenting om hur slutresultatet skulle se ut. Inspirationen kom från flagade skavda fresker jag sett i Italien, målade av konstnärer i skarven mellan medeltiden och renässansen som Giotto, Piero della Francesca, Uccello och Mantegna för att nämna några.


Ur samlingen

Formen var given i sexhörningen men för färgen hade han ingen tydlig idé.
– När jag började ifrågasätta varför jag målat en yta blå och inte grön eller röd, ja då gick allt i stå. Målningarna blev gråare och gråare och jag kände allt tydligare att jag ville något annat. Jag visste dock inte vad, så jag hade en lång overksam period. Kanske hängde det ihop med att min far dog 1991.
– Jag satt ett helt år i ateljén och bara stirrade framför mig. Så träffade jag Paula (Olofsson, som fortfarande är min stora supporter) och jag blev inbjuden av Lena Boëthius att medverka på en utställning på Göteborgs konstmuseum, med anledning av filmens 100 års jubileum 1995.
– Glas och sot hade något med den allra tidigaste filmen att göra tyckte jag. Det blev en serie abstrakta sotteckningar som liknade ett kort filmklipp. Jag döpte dem till "Stalker" (vägvisare) efter Tarkovskys film med samma namn.
– Efter det började jag måla bilder på barn i det sotade glaset. Mest utifrån egna minnen. Jag ville berätta en mer litterär historia än vad den abstrakta bilden förmår, om utsatthet, om ensamhet och rädsla. ­
– Bilderna var svart-vita från början men något startade i mig vid ett samtal med Margareta Orreblad på Mors Mössa. Hon beskrev den då pågående utställningen av Katarina Norling och berättade att det gipsvita i objekten var en symbol för döden varvid jag omedelbart replikerade: ”Döden för mig är grå”.
– Jag hade ju inte haft något klart definierat förhållande till färg tidigare. Detta oreflekterade svar förvånade mig. Men om döden är grå vad har då födelsen för färg? ”Gulnad vit”, kom lika spontant. ”Som ett värmeelement som inte målats på ett tag”. Övriga färger fick också de sitt symbolvärde. Gult för smärta, blått för saknad och längtan, rött för kärlek.


Vad skrämmer döden

Nu har han dock ett mer avspänt och tillåtande sätt att arbeta med färger.
– Men om det kommer upp frågor i mig, som varför en yta är blå och inte grön exempelvis och jag i min inre monolog inte kan övertyga mig om att den skall vara blå för det känns rätt då kan det vara bra att ta fram min gamla grammatik igen.

I just den här utställningen är det gula, röda och blå knappast märkbart. Här står kampen mellan födelsens gulvita och dödens grå.
– Jag tror inte att det spelar någon roll var man börjar eller vad man börjar med i konsten, det viktiga är hur man formulerar sig, säger Yngve Brothén.
– Men det var naturligtvis befriande, att i det postmodernistiska tillstånd som slog undan benen på modernismens staplande och uppfinnande av nya ismer i mitten av 1980-talet, kunna börja i sig själv, att gräva där man själv ville.
– Om det blir måleri, video, performance, musik, poesi eller vilken teknik man väljer är underordnat. Om man lyckas formulera sig så att formuleringen fastnar inte bara i nuet utan även i det tidigare och det kommande, vilket är fruktansvärt svårt, kommer det att vara läkande och trösterikt så länge vi är människor.
– Som när man hamnar framför något berörande och får en stark livskänsla; något avgörande sker som inte händer någon annan gång. Här och nu uppstår här och nu. Tiden smashar ihop.
Det är ju raka motsatsen till den konst som endast vill agitera eller formulera en idé. I den konsten finns inget hur.

ANDERS THURESSON

 



Väktaren
 

080124
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst