Sven-Erik Johansson
Måleri, grafik, teckningar, skulpturer
Lidköpings Konstförening
26/1-10/2
Vasa Konsthall, Göteborg
23/2-10/4


ROLIGARE ÄN NÅGONSIN 
Sven-Erik Johansson kallas
den store surrealisten i svensk konst
 

Sven-Erik Johansson är en verklig nestor i svenskt konstliv. Han har varit aktiv som konstnär i över femtio år.
Jag är åttiotvå år gammal idag. Och det är roligare att måla än nånsin. Nu ha måleriet lossnat ordentligt, säger han.


Han omtalas som den store surrealisten i svensk konst.
De säger det. Men jag har inte anslutit mig till någon grupp eller något manifest. För mig handlar det om ett helt fritt måleri. Man målar som det kommer ur en. Man måste ha full frihet som målare.
Kanske har jag en stil som påminner om surrealismen. Det är fria formfantasier, byggen av mörker och ljus. Men med många föreställande detaljer i kompositionerna.



Han
vill vara en komedimålare med allvar i botten.
De som uppfattar mina bilder som dystra har ej sett min humor som är så viktig för uttrycket och helheten. En naturmålare strövar och söker i naturen. Jag söker på samma sätt vidare i mina måleriidéer. Jag börjar med en gest eller en figur. Sedan backar jag en bit ifrån och ser något nytt att ta tag i.
Alla sätt som ger rätt uttryck är bra och tillåtna.
Den där har jag målat ut pigmentet med en sopkvast, säger han och pekar på en stor komposition. Och jag använde gärna sand och karborundum. Och jag har ett tryckluftsaggregat i ateljén så jag kan spreja. Och så använder jag också kol, vattenlöslig färg, kvast och pensel ibland förstås.
Strindberg talade om slumpens betydelse i konsten. Hur en tillfällighet eller ett misstag kan locka fram det allra viktigaste. Så resonerar jag också. Jag tecknar framför TV:n. En del blir bra. Sådana skisser blir underlag för målningar. Men numera gör de flesta målningarna direkt utan skisser, fast med samma attityd och attack.



Han gjorde mycket detaljrika målningar tills för så där en tio år sedan. 
Tanken var att bilderna skulle vara otroligt rika på form. Och på den tiden var jag otroligt noga med undermålning och jobbade mödosamt med lasyrteknik. Men till slut gick det inte att komma längre genom att göra fler detaljer.
Men han bytte inte stil.
Nu tycker jag inte att det spelar någon roll hur färg och form kommer till bara de kommer till. Det har blivit mer materialitet i mina målningar, jag vill se hur materialen beter sig och vad man kan få dem att göra.
De stora målningarna är detaljer ur de små.
När jag gjorde målningar med hundratals detaljer var det viktiga former som liksom försvann i myllret. Dem ville jag lyfta fram. Så jag började ta fasta på intressanta detaljer och lätt dem få huvudroll i stora målningar.



Ibland ställer han undan dem när det inte funkar.
Sen glömmer jag bort dem. Sen kommer de fram och jag blir alltid lika förundrad. Har verkligen jag gjort det där!? Det kan också vara så att jag börjar teckna och så ser jag att det håller på att bli en typisk teckning.
Jag ser att jag håller på att falla in i gamla spår och upprepa. Och det vill jag inte göra. Så teckningen får bli utgångspunkten för något helt annat.
I bland ställer jag undan för att jag inte kommer vidare. När jag tittar senare förstår jag värdet av att inte jobba för mycket. Och det har hänt att jag tänkt, när jag hittat en gammal bild jag glömt: Fan, är jag så bra!



Har du lämnat detaljerna för att det är svårt för en gammal målare att göra dem?

Hörrudu! Till min utställning på Borås Konstmuseum förra året gjorde jag målningar på häftstift, så nog kan jag måla små detaljer om jag vill. Men jag är klar med det och vill vidare.

Vad handlar dina målningar om?
De handlar om vad det blev när jag lade formerna och färgerna på duken. En del tycker att mina bilder är morbida. Det får stå för dem. Jag tycker de är intressanta.



Du är litet av en särling i svensk konst?
Jag hittar ingen som målar som jag. Man får sin handstil med åren. Och den gäller det att använda för att uttrycka olika saker. Och det är viktigt att sluta i rättan tid. Man får inte måla bort målningen!
Han gör skulpturer, också.
Jag har börjat skulptera de senaste 10-15 åren. Det har inte varit något större allvar i det. Jag jobbar i papier maché och fragment från skelett. Skelettfragmenten  är inte symboliska i bilderna. Men det finns skelettdelar som är så uttrycksfulla.
Benen har en så skulpturalt fulländad form. Jag är intresserad av naturen och dess hemligheter ger sig tillkänna i små fragment. För mig är konsten en egen värld. Ta Harry Martinsons sätt att se på en grästuva så att den blir stor konst.



Hans förbilder i konsten är Jan van Eyck, förstås, och Lucian Freud.
Många yngre målare är bra. Men de har så stor frihet i förhållande til lalla konstens elementa. Ibland tar de sig för stora friheter. Allt duger, tycks de mena. Och det gör det ju inte.
Efter utställningarna i vår ska han lugna ner sig litet grand.
Men bara lite…
Sven-Erik Johansson jobbade som diversearbetare tills han var tjugoett. Sen dess är det konsten som har gällt.



Han gick först på Slöjdföreningen och sedan Valand i Göteborg och hade Endre Nemes som lärare. Blev färdig 1955.
Modellteckning passade mig perfekt. Jag lärde mig mycket av kollegor och kamrater. Jag var naturalist under hela Valandstiden.
Men sen fortsatte utvecklingen i andra banor.

BO BORG

 


 

080127
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst