Jenny Forsgren – anamnesia                     
Måleri

Arctic Studio 26/1–16/2


MINNENA SOM SKAPAR EN SJÄLV
 
Jenny Forsgren målar horisonter
 

Jenny Forsgren har hållit på i många år att måla horisonter. Ungefär som man kan föreställa sig att man kommer att nå fram till en regnbåge.
Men i själva verket flyttar den sig hela tiden framåt eller bortåt. I hennes målningar ligger förgrunden försänkt i mörker, skräckinjagande eller helt enkelt fördold.


Allt beror på hur man uppfattar det mörka. Det räcker att det är otydbart eller i alla fall svårtydbart.
Det handlar om att komma åt de minnen som skapar en själv. Och om man kommer åt dem, blir det en öppen fråga hur man bemöter det man finner.
– Utställningstiteln "anamnesis" betyder både återkallande och sökande. För mig är det främst ett sökande, säger Jenny Forsgren.



– I Aristoteles definition handlar det om en erinringsakt som bygger på aktivt sökande. Erinringen står samtidigt i direkt kontakt med glömskan. Sökandet är ett orosmoment. Jag kan inte veta om jag kommer att hitta den förlorade kunskapen.
– Hur skall jag veta att jag har glömt en kunskap om den är glömd? Jag frågar mig: Hur vet jag var jag skall leta?
– Och när jag finner ett minne, kan jag då lita på det? Känsla är för mig intimt förknippat med minne. Att minnas är att gå tillbaka i tiden, att återuppleva sig själv i vissa situationer, handlingar och miljöer. Det är därför ett ensamt arbete där minnet och reflektionen av det är unikt.  



Den "svartaste" av målningarna framstår i förstone som kolsvart, men efter bara någon minuts betraktande stiger ett rött skimmer över målningens helhet. Som om horisontens nästintill venetianskt rödgulgråskimrande himmel smittat av sig djupt in i förgrundens knappt skönjbara, hemlighetsfulla skogstjärn. 
Två av målningarna är betydligt ljusare i tonen än de övriga. Horisontens himlar ser nästan ut som vinterlandskap.
– Ja, "nästan", ler Jenny Forsgren, som inte vill låsa tanken vid målningarnas betydelse.
– Mörker är ogenomträngligt och ljus flyktigt. Men inget av mina mörka landskap är målade i svart. Förgrunderna är målade i en kombination av dovare färger. Det är spännande bara att måla och väldigt spännande att arbeta med färger.
– Jag vänder och vrider på bilden tills jag ser någonting som växer fram spontant. Det handlar mycket om fantasi, om den där punkten där något kommer upp till ytan. Själva målandet, alltså arbetet med färger och rytm, blir på något sätt ett med sökandet. Kanske leder det fram till att något tidigare okänt kommer fram; det är spännande att se vad man kanske hittar.



Hon börjar med en tom vit duk, grundar för att få bort vitheten och arbetar så gott som alltid med två dukar samtidigt i ateljén.
– Så målar jag upp ett första intryck med grova penseldrag och söker efter den känsla som finns där.
Sedan, när målningen är färdig – hon har inga problem med att se det – är det viktigt att möta vad hon har gjort med distans.
– Det gäller att lämna arbetet bakom mig, att känna att, ja - någon har målat det där – att låta mig överraskas. Man måste gå vidare utan att förälska sig i vare sig målningen eller motivet.



I de flesta av målningarna finns vertikala spår av rinnande färg, hur har du tänkt då?

– Dels är det en metod för att försöka lösa upp det "söta" i motivet, dels förbinder de delarna med varandra och skapar ett slags spänning.

ANDERS THURESSON



Läs om Arctic Studios tunnelprojekt >>>
 

080129
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst