Monica Englund
Fotografier
Galerie Oijens  
2-17/2


 FÅNGAR MUSIKENS RÖRELSE
Monica Englund fotograferade rockscenen på 1970-talet


 

På höga vita väggar har Monica Englund vackert och spatiöst hängt tre separata avdelningar med svartvita fotografier. De härrör från ett par av det tidiga 1970-talets rockscener.

Rockscener förresten, en sekvens är från Lisebergs lilla utomhusscen där legenden Jimi Hendrix gjorde sin sista spelning i Sverige. Sedan for han hem till USA; fjorton dagar senare avled han av en överdos. Två andra fotoserier är tagna på Göteborgs Konserthus, som under samma unga 1970-tal gästades av såväl Led Zeppelin som Jethro Tull.



Monica Englunds bilder uttrycker Jimi Hendrix hela musikaliska expressivitet. Från bild ett, av Jimis lätt inåtvända, litet sökande, småleende stegras laddningen gradvis intill det explosiva i slutbildens extatiskt utsträckta tunga. Tydligt hör man varje provokativt riff som Jimi under tiden uppfinner på sin Fender Stratocaster.
Hennes fotografier är dessutom så rytmiskt hängda över galleriväggarna, att de i sig utgör en hyllning till dessa viktiga musikaliska inspiratörer.
Led Zeppelin är ett många band som nyligen har återförenats och som också gett ut en ny CD, Mothership.
 Jag visste hur jag skulle hänga dem men jag fick också hjälp av ett barnbarn med säkert öga för bilddramaturgi som bidrog till att arrangera sekvenserna. En god vän och kollega, Eva Löfqvist, drog upp dem på syrafritt papper så att jag kunde göra en liten serie av varje bild, berättar Monica Englund. 
Hon har alltid velat visa dem, men inte riktigt vetat hur och var.



– I början var jag så blyg att jag inte vågade fotografera nära scenen, men det blev bättre så småningom, man kan tydligt se det i bilderna av sångaren och flöjtisten Ian Anderson i Jethro Tull.
– Jag minns inte om jag använde teleobjektiv när jag fotade Jimi Hendrix, men troligen inte för då skulle jag inte fått så bra skärpa. Jag önskade fånga rörelsen i musiken och jag var väldigt nöjd när jag fick se negativen.
Ian Anderson hanterar tvärflöjten med sådan, nästintill smärtsam, frenesi att det nästan går att ta på fingrarnas flygande smekning över instrumentet; han är så nära med flöjtens vildsinta drillar och med sin vrenskande sång, att rösten tycks spränga bilderna inifrån. 
  


Bilderna av Robert Plant i Led Zeppelin uttrycker på ett liknande sätt musikens själ. Hårsvallet flyger kring hans huvud där han står längst framme vid scenkanten. Med hela laddningens intensitet förtätad i kroppens fysiska utryck, som en dansare, tycks han spikrakt rikta allt han har ut mot bildens osynliga publik.
– Robert Plant, ja, han rörde sig som en älva över scenen. Han var helt fantastisk både att se och att höra.



En alldeles egen vägg, en trappa upp i galleriet, har vigts åt två bilder från Paris. På den ena sitter två män bakom en glasdörr, med texten "Attention"!, i entrén till en restaurang och spelar gitarr. Django Reinhardts musik ljuder mot gatuserveringen där Monica sitter och äter och i exakt rätt ögonblick lyfter hon kameran mot ögat.



En mindre bild strax undertill visar en äldre kvinna vars huvudsakliga syssla är att ta hand om de pengar som de båda herrarna får in på sitt spel. Ett snapshot från en annan tid, där inte bara valet av musik, utan människornas blickar, deras sätt att stå och röra sig under arbetet, säger betydligt mer än tusen ord.

ANDERS THURESSON    

 



 

080204
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst