Barbro Reyman      
Målningar, teckningar                        
Galleri Rosengången, Lerum
2-17/2


MÅLNINGAR SOM KLINGAR AV MUSIK
Barbro Reyman tecknar kroppens landskap

 

Barbro Reyman, eller "Babben" som hon kärvänligt kallas bland vännerna på Lerums Konstförening, har nära till musiken, både i sitt mycket expressiva måleri och i sina teckningar. Och det är inte bara i de sinnligt starka bilderna av förre maken, målaren och jazzmusikern, Ronald Reymans dragspel och saxofonspel.

Rakt igenom anar man en levande stark mottaglighet för färgklangers uttryck. Hon laddar dem gärna från botten i mörkare toner. Ofta målar hon över äldre tavlor och låter ibland tidigare moment skymta fram.
– Ja, det är inte så hemskt som att börja från vitt! skrattar Barbro Reyman. 
 Hon är inspirerad av Åke Göransson och av Göteborgskoloristerna i stort.
– Jag tecknar nästan jämt – ibland blir det en målning.



Barbro Reyman har många målarvänner, bland andra en kvinna vid namn Tabea; de träffas ofta i väninnans ateljé i Färjenäs och fikar, broderar och målar. En av hennes många inkännande teckningar föreställer Tabea, koncentrerat framåtlutad över ett broderi.
– Jag tycker mycket om att teckna henne. Hon har så lång vacker hals och nacke. Ibland kommer andra vänner på besök. Konstnären Barbro Andréen målade jag under några tillfällen när hon stod och sjöng "Victor Jara" av Michael Wiehe till gitarr för oss. 



Över huvud taget är det många av Barbro Reymans målningar som ljuder av musik och av musikinstrumentens nästan levandegjorda former. Hennes vän Folke plockar gärna fram Magdeburgerspelet och drar på i en medryckande Kväsarevals. I hennes teckning kan man se hans händer få durspelet att svänga.
– Vi har ofta dragspelet med på midsommarafton när vi är tillsammans; jag är van vid det sedan länge. Ronnie spelade också dragspel och här kan du se honom när han spelar "Ramona".



En röd eldsflamma slår ut ur bälgens ena sida. Den kommer ur spelemannen Ronald Reymans mjuka leende och fortsätter rakt ut i dragspelets toner.  
– Han brukade förmana mig att inte ta i så förbålt med färgerna, han tyckte att jag skulle ta det litet lugnare, men jag har nog inte lyckats ta till mig så mycket av det.
Yppigt solvarma saxofoner jammar med blommor och blader. Somliga spelar helt tydligt blues medan andra svänger loss i trädgårdsrabatten.
– Titta, skrattar Barbro Reyman. Här blev bildytan så liten, att saxofonen nästan inte fick plats. Jag valde då att balansera upp målningen med en bit gammal tapetbård och med blommor förstås!



– Det är så roligt att måla blommor, jag kan dem egentligen inte så bra, men jag har ur Nationalmuseums 1400-talsmåleri hämtat hela årets rikedom av blommor. Jag vänder alla utåt i mina målningar, också i några teckningar. Men jag tyckte att en av dem blev alldeles för banal. Jag lade litet mörka färger bakom.



Folke står och begrundar en målning där hans ansikte är avbildat i så stadigt stark lek med färgernas temperatur, att bilden genast drar blicken till sig.
– Jo, visst känner jag väl igen mig i den här målningen, ler han litet eftersinnande.
Barbro tecknar ofta av honom. En varsamt frammejslad bild, tecknad med rött kol, visar upp hans muskulösa torso.



– Visserligen är han en litet äldre man, men han är atletiskt byggd och har varit simmare. Jag tycker mycket om att teckna kroppens landskap. Här har jag tecknat barnbarnet Börje när han sitter och läser på landet. Men jag får bara teckna av hans ben och knän, han tillåter inget annat.

ANDERS THURESSON             

 




 










080205
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst