Maria Hall
Hortensis
Galleri 1 
2-23/2


VÄXELSPEL MELLAN FÖRGRUND OCH BAKGRUND 
Maria Hall målar en längtan efter förlorad tid
 
 
Två stora gråvita dukar är det första som möter blicken. Kritiker tror att de föreställer himlar eller skyar men Maria Hall tycker att det är en väl romantisk föreställning.

– Det är klart att det kan vara himlar. Varje betraktare har förstås rätt till sin egen upplevelse men det kan också vara annat, säger hon.
– Jag tycker det är ointressant att det bara är vackert, det kan vara både jobbigt och ljust, samtidigt smutsigt. I min metod att måla finns också ett slags ruffig ´eksemvarning´.  
Man ser det om man går tätt inpå dukarna och sedan backar ett par steg. Det finns en skillnad mellan närhetens flödigt grova penseldrag och avståndseffektens formkänslighet. Något som avspeglas i dukarnas titel: "Sånär."
– Ja, jag ser det som att man ibland kanske inte riktigt har fotfäste, att det handlar om hur man uppfattar världen runt omkring sig, säger Maria Hall.
– De här målningarna är mer inifrån. De andra mer utifrån, men bildernas innehåll utgår från samma önskan, eller kanske snarare längtan efter något saknat eller efter en förlorad tid. Overklighetskänslan är stark för mig i de här stora dukarna. Jag har provat att göra dem mindre. Men det fungerar inte.   



Med utställningens andra bilder syftar Maria Hall på en lång serie av iscensättningar av växtlighet i teckningarnas djup. Bildernas teatrala spel försiggår mellan "scenens" förgrundsfigurer av konstruerad natur och en skugglikt fotografisk fond, ofta med höga raka furor, i ett slags scenografisk ramberättelse.
– De är försök att återskapa något. Ett minne. Längtan. Något som man kan längta efter. De innehåller något slags smärtpunkt, ett misslyckande, som både är vackert och skört. För mig är det sorgliga målningar som mycket handlar om att återskapa, att hålla kvar eller att söka konstruera något som är på väg att försvinna.
Blågull, bolltistel, akleja, stjärnmalva och läkemalva är växter som hon i flera år odlat i sin trädgård, bara 1700-talsperenner.
– Jag har följt deras växande från frö till förruttnelse. Linnéutställningen i Växjö i höstas var en viktig inspirationskälla. Jag använder dessa växter i teckning efter teckning, men ger dem olika uttryck i bilden, beroende på vilka andra samtalande växtfigurer som står bredvid på förgrundens scen.




De gamla örterna syns i Maria Halls bilder ha dragits upp ur jorden för att sedan rotlösa placeras på nutidens scen. Där pågår ett samtal mellan mer eller mindre vissnade, ibland nästan handikappade, eller på växters vis, snedväxta figuranter från en annan tidsdimension. Ett växelspel pågår mellan förgrund och bakgrund, mellan här och där, mellan då och nu. Men också mellan nu och efteråt, mellan det som ögat ser och det som ögat tror sig se, som Eva Runefelt så vackert beskriver det i utställningskatalogen.
– De är alla ett slags kulissvärldar, olika "nästanvärldar" som var roliga att måla med pytteliten pensel. Dukarna är stora och kletiga, de här är små och pilliga.



Förlagorna till figurerna i en del av dessa målningar har varit pinnar som hon har hittat här och var i skogen och en gång när hon var klar kastade hon ut dem genom fönstret.
– Men jag ångrade mig genast; de hade kommit mig så nära att jag gick ut och hämtade in dem igen. De här små bilderna talar i olika tonlägen och jag tror det är viktigt att man upplever dem med hela kroppen. Jag tycker mycket om att de är så konkreta – i alla fall på ett plan.

ANDERS THURESSON

 
 

080205
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst