Lennart Gybrant                               
målningar
Galleri Aveny 
2-17/2

MÅLAR MED HELA KROPPEN
Lennart Gybrants bilder blir ett slags skulpturer

 

Värmlänningen Lennart Gybrant gick på Mejan 1970 – 75 och återvände sedan till Filipstad där han bott i snart 30 år.
Han är speleman och gillar att leta i arkiv och stugor efter den sanna värmländska folkmusiken men det blir inget av med något spel under hans konstutställning, även om han menar att de båda konstarterna är bra på att befrukta varandra.

– Jag målar ett slags landskapsrum, kan man kanske säga. Yttre och inre sådana. Ofta kommer de till ur minnet av det som berör mig.
Nyss hörde han en radiopjäs när han körde bil en lång sträcka.
–  Det var I väntan på Godot och upplevelsen var så stark att jag knappt märkte hur långt jag hade kört. Sedan kan ju en gestaltning vara frukten av en syntetisering av många olika fragment. 
Bilderna blir ett slags skulpturer.
–  Saker och ting mellan och på sidan om är väl så viktiga som själva motivet. Jag arbetar med en materialitet som jag tycker är spännande, säger Lennart Gybrant, som
målar med hela kroppen.
– Upplevelsen är starkt fysisk av de färgklanger som präglar motivbilden.
Musiken är närvarande som kraftfulla värmestötar. Inte sällan står de mot mörkare, litet mer statiska element i målningarnas olikheter.



2004 gjorde han tillsammans med Barbara Häggdahl en utställning med temat "andlig värme" på Göteborgs Konstmuseum. Det hela var en smula experimentellt anlagt. De båda kompletterade varandra med teckningar i en avgränsad avbalkning. Erfarenheterna från det arbetet påverkar honom än idag.
– Ja, de stora målningarna och en del av dem som kan kallas landskap är utlöpare av teckningsprojektet. De är uppbyggda utifrån tankar som uppstått ur projektet. Andra idéer uppstår ur de material han använder ´sig av, som papper, massivt trä eller pergament. 
– I bland kan bara ett stycke trä som, för mig, äger en inspirerande eller betydelsebärande kvist bilda utgångspunkt för skapandet.
Ett vinterlandskap är ett uttryck för en personlig vinter. Just så tänker han ofta om målningarnas tillkomst.
– De kan vara bekräftelser på att man befinner sig på den väg men tror att man är på, skrattar han litet lurigt.



Han arbetar ofta med limfärg, i en emulsion med tillsatt oljefärg.
– Det är viktigt för mig att börja från grunden med färgerna. Jag gör aldrig några skisser utan börjar måla direkt.
Sedan kan han slipa och ta bort tills han får en dialog där samtalet med målningen uppstår.
– Jag tror det finns ett konstspråk med ett helt eget uttryck som möter mig. Det kommer upp inifrån, bakifrån, ur vad jag målat och inleder dialogen.



I ett grovt stycke gran har han förlängt trädets massiva uttryck ut i dess allra yttersta tunna skikt, som vore målningen ett slags illustrativt målad bark.
– Jag styrs, när det fungerar bra, av en inre motorik; det är något annat som styr min hand; det gäller att komma in det där tillståndet där jag kan låta handen arbeta själv, utan att mitt medvetna jag påverkar det.
– Det är väl vad en del kallar för flow, och det är ett gudabenådat tillstånd. Sedan gäller det bara att fortsätta att hålla sig på sin kant för att hålla arbetet igång.

ANDERS THURESSON      

 





 








080206
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst