Lars Gustaf  Andersson
Do You Love Me?
Målning, grafik, teckning, skulptur
Galleri Jeanette Ölund, Borås
9/1-9/2


FÖRETAGAREN SOM GJORDE HOPPET 
Lars Gustaf Andersson vill förmedla sitt lidande

 

Mitt i livet gjorde Lars Gustaf Andersson ett rejält kast för att utbilda sig till konstnär.
– Jag var 51 år när jag kom in på Art College och gick sen Dômen. De tog in mig med förskräckelse och diskuterade mycket vad detta är för en person.

Efetr en karriär som grafisk formgivare med egen byrå blev han ägare till en textil koncern med bland annat anrika Ljungbergs i Floda och skrev företagsledare i ansökningspappren.
– Många lärare hade ett förflutet i formgivning och kände till mig.
Hans företagsimperium fick stora problem och hans unga fru dog och lämnade honom ensam med två små barn. Det var ett turbulent skede i livet när det var dags för ett uppbrott från den gamla tillvaron.
– Jag fick en märklig roll på skolan och fungerade som lärare ibland och terapeut ibland. Jag hade jobbat med reklam och marknadsföring hela livet och ville öppna ögonen för att alla inte var där för att måla.
– Jag hamnade inte i elevrollen utan blev kompis med lärarna. Trivdes ohyggligt bra de fem åren.
Han fortsatte till Fria Media på Valand och jobbade med video.
– Jag jobbade mycket med video, även på Dômen. Låste in mig på ett rum och visste inte om det var sju på morgonen eller sju på kvällen.



Kände du konstnärsrollen som ett kall?

– Ja, när allt det här hände. Det var ett trauma och jag kände att jag måste bryta väldigt hårt, säger Lars Gustaf Andersson.
– Jag var tvungen att välja. Vad ska jag göra med mitt liv? Det är en brytpunkt när man fyller 50. Mitt liv är åldersbestämt men någonstans tickar en klocka som säger att nu är jag färdig för det här.
– När allt drabbade mig med besvikelse och sorg satte jag mig i ett rum med mina barn. Jag frågade Ebba, som var sex år då. Hon sa: ”Pappa, du ska göra det som du tycker om”.
Han kom in på alla skolorna han sökte.
– Jag kände mig inte som en äldre man utan en bland dem som gick där. Ett ledord för mig är att bry sig.
Han fick sin första stora utställning på Borås Konstmuseum i somras och gör nu sin första separatutställning på en galleri, om man bortser från en videoinstallation.
– Det är roligt när människor kommer hit och säger att de förstår att det ligger möda, glädje och sorg bakom. Det är något bakom verken´som jag bär med mig. Det är roligt när folk tar till sig verken och ser öppningar och det blir en dialog.
– Som konstnär vill jag förmedla något. Kan betraktaren få ett uns av känslan av det jag vill förmedla har jag lyckats förmedla den där nerven som ligger öppen. Det handlar om ett förhållningssätt.
Han är en stor beundrare av tysken Joseph Beuyes (1921-1986), modern medial konstnär.
– Beuyes hade en oerhörd laddning i det han gjorde. Han var soldat i andra världskriget och blev nerskjuten.
– Han stängde in sig med en varg på ett galleri i New York och fick ett förhållningssätt till djuret. Du kan vinna i förhållandet till något som är så laddat och utsatt.



Lars Gustaf Andersson ser en parallell till det han gick igenom under lidandets år när hustrun blev sjuk.
– Jag klarade inte av lidandet hon utsattes för samtidigt som företagen gjorde stora förluster. Vissa av oss konstnärer har en sensitiv ådra.
– Det är en process. Jag vill lämna ut mig om lidandet så det blir nog mer färg vad det lider. Tidigare var det mer smärta.
Han reser mycket och besökte nyligen Miami.
– Jag gör ofta småskisser och jag förlänger till en målning. Jag älskar att sitta på kaféer och restauranger och ta ett glas vin. Det blir lätt att hamna i ett meditativt tillstånd. Jag tömmer mig genom att göra skisser, råskisser och färgskisser.



Snabbheten i skapandet är en viktig del.
– Jag är pedant innerst inne. Det ska vara snyggt och välordnat. Det var perfekt men jag vill vara slarvig och få det lite skitigt. Det är ett förhållningssätt jag slåss mot, att jag vill göra det fint.
– Det omedelbara är det som blir bäst av det jag gör.
Han arbetar i många olika material och tekniker och har gjort screentryck på fartygsplåtar, kopparstick, träsnitt, torrpasteller och oljor. Och visar vaxarbeten av stövlar som förlaga till bronsgjutning.
– Jag tycker om att skapa med mina händer och hitta former. Jag tycker om installationer där jag förmedlar ett djupare innehåll.
Ett objekt kallar han Krama mig och Håll om mig.
– Det var smärtsamt att bli lämnad, sammanfattar han och tänker på hustruns bortgång.
– Döden …Jag blev fokuserad på kvinnor och var med varje tjej på skolan. Jag gör mycket som är erotiskt laddat. För mig är det viktigt.



En bronsgjutning på ett stativ är ett slags skydd för skrevet.
– Den är gjord i höjd för att skydda mitt organ. Ett manligt kyskhetsbälte.
Malgorzata, Ankunft är ett stort objekt med kläder som är sammanpressade mellan järnbeslag och eldat vaxat trä. Han har tänkt på en kvinna som dog i ett av nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget.
– Jag har opererat mycket med det judiska eländet. Det känslomässiga förtrycket att bli lämnad och utlämnad. Vilket trauma och lidande de fick utstå.

JAN BERGMAN

 


 

080207
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst