GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



SKÖNHETEN SITTER PÅ INSIDAN
 
Annika Edstam gör Belle i Skönheten och Odjuret
 
Foto: Harald Jonsson
 

Hon fick rollen i konkurrens med 1 000 sökande från flera länder.

– Det känns helt fantastiskt och går inte riktigt att ta in, säger Annika Edstam som gör ena titelrollen i Skönheten och Odjuret.

Och det är inte Odjuret.

 
Det gick ganska snabbt när hon väl kom till skott.
– När jag fick reda på vilken musikal de skulle göra hade jag ingen tanke på att jag skulle passa till den, försäkrar hon.
Men sedan dess har hon kommit på att hon passar bra till rollen som Belle.
– Det har i alla fall regissören lyckats övertala mig. Det här är den bästa ensemble jag någonsin varit med i.
Trots snö och vinter sitter vi utomhus vid ett kafé på Linnégatan där solen ligger på och Annika läppjar ett glas te. Kylan viker för solenergin mitt på dagen och det är bara att njuta. Hon berättar att hon spelat mest karikatyrer och skruvade karaktärer tidigare.
– Jag har inte blivit satt i ett fack. Ändå förväntade jag mig att en annan typ skulle få rollen, någon mer lik Sofia Källgren.

Varför tror du att det blev du?
– Därför att jag var bäst. Nej, det handlar om Hans Berndtssons vision att sätta ihop ett konstverk. Han hade valt vem som skulle spela best och ville ha någon som skulle matcha honom.
Besten, alltså odjuret, görs av Fred Johansson, en barytonsångare som arbetat flera år i London. Han är också låtskrivare och har arbetat ihop med Anders Glennmark och andra kända artister.
– Det är en av mina favoritsångare. Jag är oerhört stolt över att sjunga tillsammans med honom.
Skönheten och Odjuret är en av de mest spelade musikalerna på Broadway. Den svenska premiären blir en mer dramatisk version än originalet som i sin tur bygger på den tecknade Disneyfilmen, rikligt Oscarsbelönad.
Förutsättningen för den första svenska uppsättningen var just att den skulle vara olik den amerikanska musikalen.
– Vi kan fånga känslan i upplevelsen av den gamla Disneyfilmen men det är inte bildlikt. Allt ser inte ut som i filmen. Vi har hittat vår egen stil. Det är barockstil och scenografin doftar av gammalt trä, säger Annika.
 
Foto: Harald Jonsson
 
Vad griper dig mest med den här berättelsen?

– Musiken…och budskapet om vad skönhet är. Att det handlar om vem man vågar vara på insidan. Om man är ärlig på det blir man vacker. Det handlar om att inte vara rädd att överlämna sig.

– Och hela Belles resa från ung flicka, med inte så mycket livserfarenhet, till kvinna. Annika Edstam beskrivs officiellt som sopran men själv är hon inte riktigt säker.

– Jag har inte hamnat i ett röstfack. Mer naturröst, tror jag. Jo, jag är nog sopran. Det är märkligt, i musikalfacket kan man sjunga i olika röstlägen. Även om Gud skapade mig till sopran vet jag inte längre…

Hon gick Balettakademien och Teater- och Operahögskolan i Göteborg och har jobbat två gånger tidigare på Göteborgsoperan (Les Misérables och West Side Story).
– Jag har bott här sju år. I 12–13 lägenheter över hela stan.

Men hon kommer från Stockholm, uppvuxen på Söder men flyttade tidigt till Östermalm.

– Jag hoppas accenten inte skiner igenom. Det är lustigt att när man besöker andra städer växer ens egen dialekt till sig ganska bra.

Att hon gick på Adolf Fredriks musikklasser var helt naturligt med tanke på släktskapet. Pappa Nils var kapellmästare i Casinorevyn och morfar Arne Hedenö kom från Kungsbacka och gjorde ledande operettroller som förste älskare på Storan. Och mamma var skådespelerska inom teater och film.

– Men jag är inte uppvuxen så mycket i den miljön. Det var mer självutkristalliserande att jag skulle syssla med det här. Jag mötte inget motstånd hemifrån, det var en fördel. Jag har gått en lång väg.
 
 
Hur är du privat?

– Lite asocialt lagd. Älskar att vara i naturen, sporta, älskar snön, spelar tennis. Jag har prövat skärmflygning och vill fortsätta med det. Älskar att flyga och vara på höga höjder. Jag motionerar med min hund, en brun cocker spaniel som heter Muffins.

Du har en vacker klänning i föreställningen?

– Den är så vacker att det inte är klokt. Det vackraste jag sett (kostymdesign och scenografi av Mathias Clason). En riktig prinsessklänning med sju meter tyg i kjolen. Den är tung men rolig att bära, säger Annika Edstam.

– När jag och Fred ska göra menuett och dansa blir det lite den som bestämmer farten och när vi stannar.
 
Foto: Harald Jonsson
 
Du känner dig som en skönhet i den?

– De har låtit mig få göra det…

Uppsättningen är en familjemusikal men inte för de allra yngsta.

– Den är lite för läskig. Och en helaftonsföreställning lämpar sig inte för små barn.

– Det är en musikal för alla som har någon romantisk ådra i sig. Den är ”farligare” än originaluppsättningen. Mer varierad. En riktig fest för ögat.

Den första svenska uppsättningen av musikalen har premiär på Stadsteatern i Skövde och går på turné över hela Västsverige med närmare 60 föreställningar fram till 12 juni. På Göteborgsoperans scen landar den 12 maj för ett intensivt gästspel.

Annika gör rollen i samtliga, om allt går som det ska. Och hon är inne på scen praktiskt taget hela föreställningen. Programmet är omfattande men hon framhåller att spelschemat blandas upp med ledighet.

– Med institutionsteatrar är det mycket luft emellan. Men det blir tufft på Göteborgsoperan, då gör vi två föreställningar om dagen.

I Gunilla Ohlssons fysiska koreografi ingår cirkustränade akrobater som gör svåra volter, lite stunt och ramlar ner för en trappa.

– Jag förstår inte hur de fixar det. Det är stora skiftningar mellan det mörka och det ljusa.

Musiken är ljuvlig, det är alla stilar från opera till schlagers, avslutar Annika Edstam innan hon vandrar ner för gatan i riktning mot Göteborgsoperan.
 
 
JAN BERGMAN
 
Mångfaldigande och utnyttjande av text och bilder är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text: Jan Bergman