Krister Kennedy                                           
Galleri Thomassen 2/2 – 20/2
The Remains/Me – Myself


BARN SOM BLOMMAR I KAPP MED DÖDEN 
Krister Kennedy arbetar med bilder av jaget

 


Det är mycket Beckett över Krister Kennedys bilder och objekt. Han håller med om det själv.
Men inte bara om den berömda repliken att "kvinnan föder över en grav" utan också om en hel del andra av mer humoristiskt slag.

Födelse och död är starkt närvarande i teckningarna men också det knivskarpa ögonblick av liv som gnistrar till där emellan.
Barn med en blomma växande ur munnen, huvudet, i navelsträngens eller armarnas förlängning, barn som i stum förundran får syn på en skrattande dödskalle alldeles framför sig på golvet, barnhuvuden vars mjukhet gjutits i rå betong. Barn som, med en vuxens metaforik, förlänats fysiska förändringar, påståenden eller föreställningar om vilka vi innerst inne var, är eller kommer att bli. En teckning föreställer två barn som inneslutna i samma kropp, likt siamesiska tvillingar, orättvist får olika delar av det liv som blomman ur den enes huvud ger.



Han har hållit på med det här temat i över tio år. Det har liksom bitit sig fast.
– De här stora kontrasterna mellan liv och död intresserar mig, liksom metaforerna står för minnen, eller, rättare sagt, min syn på minnen. De siamesiska tvillingarna är en hyllning till min bror som dog 1998. Jag brukar be min sjuårige son inta olika poser som jag sedan fotograferar för att få rätt balans i bilderna, säger Krister Kennedy.
Början utgår sällan från en klar idé.
– Jag kan få en vag bild av någonting som jag sedan söker vidare i, letar efter en möjlig gestaltning. De små barnhuvudena i betong tror jag är ett slags metaforer för olika bilder av jaget och självet, det ena rent och oskadat, det andra med ansiktet och uttrycket delvis deformerat.



Han ser dem också som begravningssymboler med betongens råa hudlöshet ställd mot livets varma mjukhet.
– Jag är antropolog i botten och har alltid intresserat mig för artefakter. Det finns ju folkslag som använder skulpturer som redskap i en ritual: man begraver dem i jorden.
Här blir de på sin höjd objekt, fetischer för en modern och verklighetsfrånvänd uppfattning om döden.
– Betong är på det sättet bra att arbeta i, det är tyst, man kan blanda i gammal betong och rugga upp materialet och man får ibland också ett slags porighet i avgjutningen som tillför något väsentligt. 



Han jobbar mycket med det tragikomiska, med det missformade, med döden, med det som är bortom.
– Jag har gjort mycket research om växter och om växtsymbolik; alltsedan jag var ung har jag tyckt om att måla växter. Och man blir bara mer och mer intresserad ju mer man jobbar med research.
Ta bara siamesbildens engelska trädgårdssmultron.
– Bladens utseende kan berätta något om var de befinner sig i evolutionen. Vissa bladformationer kan t ex säga att de är mycket äldre och att de alltså ligger långt tillbaka i evolutionskedjan.
I den starkaste bilden står barnet där, nästan handfallet av förundran, i sina blöjor och tar in den grinande dödskallens blick (?). Barnets häpna uttryck för mötet med något endast halvt begripligt – om ens det, får bokstavligen tiden att stanna upp. Ur en liten spricka i barnets huvud växer en vackert spirande blåklocka.
– Det är min favoritblomma, berättar Krister Kennedy. Men den här bilden och flera av dem utgår också ur en målning av Hieronymus Bosch, ur en separat scen av en skalloperation där läkaren opererar ut en blomma som finns inuti patientens hjärna. 



Han har föreläst mycket om den bilden som gästlärare på olika konstskolor.
– Det är inte bara under Boschs 1400-tal som man sysslade med hjärnans innehåll. Samma sak kan man se i vår svenska historia då man t ex borrade hål i skallen och sågade ut ett lock att lyfta på för att lätta på trycket. På andra platser lade man till och med in guldplattor i någon slags alkemisk process.   
– Jag håller på att förbereda en animation av barnets möte med dödskallen men det tar lång tid så det dröjer innan den blir färdig.
På ett lågt vitt bord ett stycke i lokalen ligger massor av tickande små svarta klockor med visare i svart och rött. I vart och ett av dem bärs ett litet foto av ett nyfött barn runt, runt, så att säga, inneslutet i sin egen tidsaxel. Man kan se dem som bilder av lika många livscykler i samtidigt vardande, eller bara av begreppet tid.  
– Tid är väldigt spännande. Den går och den förgår. Barnbilderna är faktiskt tagna ur födelseannonser; det är inte klokt hur vissa föräldrar gör sina val. De ser ofta ut som döda barn.
En del tycker att klockorna ser ut som insekter.
– Men det är väl det som är meningen med all konst, att sammanfoga ting eller färger så att de uppstår i en ny kontext, att få människor att se saker på ett nytt sätt.

ANDERS THURESSON

 


 

080216
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst