Yvonne Nimar
 
Skulptur
  
Galleri Jeanette Ölund
Borås 16/2 -8/3


 JAG KÄNNER LERAN OCH LERAN
KÄNNER MIG
Yvonne Nimar bygger skulpturer med djup
 


När Yvonne Nimar ställde skulpturen på sin plats kunde galleristen Jeanette Ölund inte låta bli att utbrista:
– Den där var väl ovanligt ful!

Reaktionen varade bara i första ögonkastet. Sedan såg hon kvinnofigurens stolthet, resning och balans. Skulpturen, som Yvonne Nimar kallat "Terra", är helt klart en människa med fötterna på jorden. En självmedveten klarhet vilar över uttrycket fastän hon inte möter betraktarens blick. Reducerad till blott rörelsens inre skönhet står hon där belyst av spotlightens solljus.



– Jag bygger skulpturerna med små bitar för att få ett djup. Hennes ena höft syns inte men den finns där ändå, så som hon står. Där finns ingen vikt i höften men hon intar ändå positionen kontrapost. Rörelsen i kroppens balans ger skjuts uppåt och understryker ansiktsuttryckets stolthet, förklarar Yvonne Nimar.
– Det är viktigt att leran är följsam, men ofta är den hård i början. Då kan jag göra den slabbigare för att kunna dra i den och hitta exakt rätt form. Jag kan då få dit en bit lera, så att den sitter där den ska. Skulpturerna i stengodslera är brända i 1200 grader, lergods i bara 1000. Jag gillar att arbeta med stengodslera. Den är både grov och följsam. Ofta lägger jag leran i flera lager och bränner lika många gånger.



Figurerna i skulpturgrupperna "Bekanta" och "Av jord…" tycks slutna inom sig själva, men är ändå mycket uttrycksfulla. Små kvinnofigurer gnistrar i ultramarin och i kontrasterande ljus lera. Fritt hängande i verkets stabiliserande form, har de ändå tyngdpunkten riktad mot jorden i podier av profilerat järn.
– Det blå i lagren av lera bidrar till att förstärka djupkänslan och skapa skuggor och dagrar i figurerna, nästan som i en målning. 



En liten flicka i naturlig storlek står i helfigur med balettkjol kring midjan. På avstånd ser den ut som av vit tyll; i själva verket är det ett slags material som grafiker använder när de putsar kopparplåtar.
– Tidigare har jag använt hängande infärgat tyg för att markera kroppar nedanför skulpturer av huvuden, men det kändes alltför tomt. Det är spännande att leka med olika material för att framhäva t ex ett ansiktsuttryck.
Illusionen är helt trovärdig. Framför balettflickan på golvet står ett rosa djur som ser snällt ut. Intill står flera rosa djur, dock inga gosedjur. Deras långa taggar av koppartråd inbjuder inte till beröring. Men en mindre flicka rider ett annat av dem med stor säkerhet, dirigerande dess rörelser med en lång stav.
– Ja, hon rider den nästan som en leksak. Gruppen är ett sammanhållet verk om flickor och djur, och drömmar om att kanske vara den lilla flickan som kan dansa.
Här finns fler otämjda djur, och en ännu flicka sitter på knä och håller ett litet djur i händerna framför sig. Hur går det egentligen till att hitta de där starka uttrycken i ansikten och kroppar, tecknar du kanske förlagor?
– Nej, det gör jag faktiskt aldrig men jag känner leran och leran känner mig, skrattar Yvonne Nimar.



Kvinnohuvuden står på rad och bär alla uttryck både av ett rikt inre liv och av en slags upphöjdhet. Ringen av utåtvända manshuvuden liknar skråpukar, stundom inneslutna i slapp eller förvriden uttryckslöshet. Kvinnofigurernas uttryck lyser av hemlighetsfull insikt, av en värdig grandezza som inte saknar humor.
– Dom tar nog för sig, säger Jeanette Ölund.
– Ja, det hoppas jag, skrattar Yvonne Nimar.

ANDERS THURESSON   

 


 






080217
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst