Lars Johansson
Angående Atlantis


 MYTER HJÄLPER OSS FÖRSTÅ
Lars Johansson om högmod och undergång

 

Konstnären Lars Johansson, verksam i Skövde, har skapat boken Angående Atlantis med en mycket speciell blandning av foto, målerifragment och poetiska texter, där konstnären själv står för både konstbilder och texter.

Det började med en idé om att göra ett svartvitt relationsdrama. Han bad fotografen Thomas Harrysson ta bilder i galleri Stockselius i Skövde efter avslutad utställning för drygt två år sedan.
Jag är intresserad av hur myter hjälper oss att förstå verkligheten och sammanhangen, förklarar han.
Han läste om Atlantis i Platons Dialoger.
Jag upplevde då en parallell mellan antikens krigståg och t ex de amerikanska truppernas under andra världskriget. Platon använde Atlantismyten i politiskt syfte. Han ville visa på Athens storhet och atenarnas storhetsvansinne. Och myten gör att man anar sammanhangen.
Det handlar om högmod, fall och undergång, nu som då. Han känner sig påverkad av den kinesiska Taoismens tankar.
I västerlandet vill vi förklara med naturvetenskap. Taoisten säger ”so what”. Det västerländska förhållningssättet är som att mycket mödosamt klättra upp för ett berg. När vi äntligen kommer upp sitter glada taoister där, skrattar och dricker te. Det här är några de mina tankar som ledde fram till boken.

Det finns ingen direkt handling. ”Beskrivningar om vad som hänt måste hela tiden korrigeras. Mönster som vävs samman, slits upp i ett ständigt lappande av vad som kan ha varit sant; men där inget är beständigt.”
Boken kretsar kring sådana tankar. Men det är ett slags tidsresa, säger Lars Johansson.
Tanks blandas med spjut i det ständiga krig som bara byter skepnad. Och så handlar det om bilden av människan. Då blir det komplext och komplicerat. Flera existentiella lager måste kombineras.
Det handlar om den lilla människans utsatthet och möte med makten. Och om hur konsten möter makten i form av stenskulpturer.
Jag vill inte polemisera på det vanliga politiska sluggersättet. Min civilisationskritik handlar mera om en attityd till livet. Och min berättelse är indirekt till sitt uttryck, men kanske direkt i känslan. Det är ett annorlunda sätt at berätta på. Liksom livet är det inte enkelt.
I fotona återkommer att par personer.
Det är två människor jag inte känner. Men de bär både kraft och hemligheter. När jag ser den tycker jag boken känns som ett lösligt filmsynopsis. Jag är förtjust i fransk film noire.
Han behandlar sina målningar på ett speciellt sätt. Det är inte bilder av konstverk som det vanligtvis är i konstböcker.
Jag vill skildra förgängligheten och de minnesbitar som blir kvar även av stora avgörande händelser. Så jag använder detaljer av målningarna som berättar en annan historia än målningen som helhet. Målningarna upphör att vara konstnärliga helheter, de blir delar av en genreöverskridande berättelse.
När det gäller Atlantistemat i måleriet har jag hållit på ett par år och håller antagligen på ett tag till.
Han har en viss stil i måleriet men har ingen förklaring till varför.
Det är inget jag strävar efter. Men när man går igenom mitt måleri över en längre period hittar man stildrag. När det gäller skrivandet har jag inte skrivit vare sig länge eller mycket. Men strävar efter att skriva kort och med innerlighet.
Han hoppas att det väcker känslor.
Det finns ingen förklaring, bara en känsla. Kanske litet monologkänsla som skapar en mumlande dialog. Ibland säger bilderna och texterna emot varandra. Den skenbara paradoxen och dynamiken gilla jag.

BO BORG

 


 

080224
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst