GALLERIROND hösten 2005


Britta Ericson
 
 
 

På stämningar bygger Britta Ericson sina färgintensiva bilder som ofta kan se ödsliga ut, som i Blå färd.

– Jag är norrlänning, vet du.Varje målning ska stämma med ett slags inre läge, säger hon.

– Jag formulerar en sinnesstämning. Det kan kännas så ibland.

 
Hon arbetar inte symbolistiskt. Ett hus är ett hus.
– Det är härligt att bara frossa i lidandet. Och se hur långt jag kan gå för att få fram ett ensamt uttryck.
Det kan se kusligt och hemskt ut men hon upplever det som skönt att och befriande att ta ut känslan till sin spets.
– Det finns ofta något skrämmande i övergivenhet. Det är det värsta människan kan råka ut för.
Det är ett ensamt jobb att måla, också. Britta har sin ateljé på en gård på landet utanför Norrtälje
 
 
– Någon sa: ”De är så tysta” om mina målningar, konstaterar hon. Och visst är det ett avskalat måleri med en dalahäst eller växter eller en uttrycksfull porslinsdocka som svävar i stora volymer av blått eller rött.
– Det är en förutsättning för att få jobba med färg. Motivet underordnar sig. Allt hänger ihop med att jag ska fä använda vissa färger.
I det magiska dockskåpsmåleriet tycker hon framförallt dockans kläder och skor är roliga. Rosetten som egentligen är gul och pagefrisyren av äkta hår. Och de stabbiga benen.
– Jag kan använda figuren som mitt alter ego. Det skulle vara så vansinnigt tråkigt att måla in sig själv. Dockan är en tacksam figur för att bygga upp sin berättelse.
Hon har använt leksaker från loppmarknader för att skapa historier och berättelser som blir en följetång i måleriet.
Britta Ericson arbetar med många färglager för att få fram intensitetet.
– Jag kan hålla på med en målning i flera månader, år ibland. Eftersträvar maximal ärlighet i färgen. Det är alltid ett slags färgberättelser. Jag ser vad jag kan göra i färgen.
Hon målar nästan uteslutande i olja.
– Akryl torkar för fort. Oljan kan bearbetas. Det tar flera månader innan den torkar. Det är en process jag gillar, att den tar tid.
 
 
En röd målning ingår i en svit på temat Hades trädgård.
– Det är djävulens vegetation. Rätt kul. Jag blir fri att göra något som kan se ut hur som helst!
Tulpanhetta kallar hon en bild av den torra jorden. Andra bilder har en mer romantisk framtoning med månskära och mjuka växtdelar som flyter omkring i färgbadet.
Britta har gått förberedande konstnärlig utbildning i Danmark och hade en målande pappa, Olle Ericson i Härnösand (avled i våras).
– Jag är uppvuxen i ateljén, jag vet inte om det gav så mycket, det var ett sätt att komma hemifrån. Jag är lite ensamvarg.
 
 
 
JAN BERGMAN