Night Rider, Nya Studion, Göteborgs Stadsteater, urpremiär 1 februari
Mordet på en f d komiker, Folkteatern, premiär 8/3


MÄN MED ETT INRE MÖRKER
Björn Runge intar Göteborg med två pjäser
 


Män med ett inre mörker som får sina liv belysta av kvinnorna runt omkring dem. Det är den gemensamma nämnaren för Björn Runge som intar Göteborg med två nyskrivna pjäser i vår.

Efter intensiva diskussioner och repetitioner av Night Rider börjar bitarna falla på plats. Björn Runge, filmregissör och dramatiker, ger ett lugnt och avspänt intryck när han möter mig i Stadsteaterns sceningång.
Efter att han hämtat varsin kopp kaffe sätter vi oss uppe i hans regirum.

Night Rider är den andra av hans egna pjäser som han själv regisserar. Debuten som dramatiker var med den kritikerrosade Uppdraget på Stockholms Stadsteater, förra året.
Och på Folkteatern är regissören Sanna Hultman i full gång med repetitionerna av en annan av hans pjäser, Mordet på en f d komiker.

Det är den sista i en kvintett som alla handlar om Allan från födelse till död, var under många år tänkt att bli film.
Men så fick han ett pris i Berlin med en ekonomisk garanti som gjorde att han fick tid och råd att skriva, och skrev då flera av de här texterna, med tanke på Ingvar Hirdwall och Ann Petrén, under arbetsnamnet Komikern.
– Det blev tusentals sidor, från 1930-talet till idag.
2005 lämnade han in ett förslag till SVT om en serie, men då hade företaget redan upphört med att producera dramatik i serieformat. En av pjäserna, Komikerns sista måltid, ligger och väntar på iscensättning på Stockholms Stadsteater. Samma teater har också beställt en pjäs om Allan som barn. 
– Så när Kim Lantz och Sanna Hultman hörde av sig, hade jag material och skrev pjäsen för dem. Vad som är extra roligt med Folkteaterns uppsättning är att det är Sanna som regisserar; det är skönt att jobba med henne, jag har hundraprocentigt förtroende för hennes inställning till min pjäs och teaterns marknadsföring av föreställningen är verkligen lyckad, säger Björn Runge.
Båda pjäserna handlar om män, vars liv på olika sätt blir belysta av kvinnorna omkring dem.
Mordet på en f d komiker är skriven i en mer realistisk stil. Night Rider som stramt stiliserad med dess ikonbild av Jim Morrison, sångare i The Doors, som hittades död i ett badkar i Paris. Pjäsernas mansroller - det gäller också rollen som Krister, Allans son, i Mordet på en f d komiker – bär alla på ett inre mörker som står i vägen för dem. Också i Night Rider finns ett badkar; I en viktig scen sitter pjäsens huvudperson Jim där och blir tvagad av tre kvinnor.


Hur kommer det egentligen att gå för Jim?

– Jim går igenom ett apokalyptiskt reningsbad. Kvinnorna runt omkring honom ser vem han är, påtalar hans brister; det leder till en möjlig förändring, säger Björn Runge.
– Mina pjäser behandlar ofta människor som försöker ta sig upp ur sängen på morgonen och som, så ofta som de lyckas med det, kan ha och få proportion på sina liv så som de ser ut. Jag har förstås egna källor att ösa ur, men det blir något annat i mötet med skådespelarna; över-  och undertoner beror på dem jag jobbar med.
I Mordet på en f d komiker befinner sig Allans son Krister på hal is. Skadad av sin uppväxt, med en pappa som bara brytt sig om sin karriär och om kvinnor, är det ändå han som tar initiativet till att konfrontera sig själv och systern Karin med en smärta, som de på olika vis har trängt undan. Runt dem rör sig några kvinnor med alternativa bilder av Allans liv.

Jim i Night Rider kanske bränns till aska innan han som Fågel Fenix reser sig i ett nytt liv, men Krister, han har det väl också rätt besvärligt?    

– Jag hoppas att Krister skall klara sig. Han har hyfsade förutsättningar, säger Björn Runge.
– Just nu har vi i arbetet med Night Rider bestämt oss för att kasta om delar av första akten till den andra. Det är inte så litet komplicerat att sätta upp sin egen text.


Dramatikern i honom håller hela tiden på med att granska texten under halva produktionen medan regissören går på halvfart.
– Det är både skrämmande och en utmaning att lystra till sin egen text under repetitionerna. När man gör film skjuter man på slutresultatet till klippningsstadiet, men med teater måste man jobba väldigt öppet och det blir jätteviktigt att skådespelarna får utrymme att göra texten till sin.
– Jag vill se dem undersöka varje scen innan jag går in och lägger scenerier. Det är ett slags frihet under ansvar; jag måste sätta en gräns för när jag skall lägga fast scenen, annars kan det lätt uppstå förvirring.

Teaterledningen uppskattade att han ville arbeta med Magnus Krepper i rollen som Jim.
– Jag jobbade med Magnus i min senaste film, Mun mot mun, och har för övrigt valt hela gruppen av skådespelare, så man kan säga att jag är privilegierad. Magnus är dansare i botten, och när han undersöker rollen på golvet pratar vi utifrån kropp och kroppshållning.
– Det är en dröm att få jobba med honom; han är totalt prestigelös, och har testat många varianter för att komma in i texten. Nina Zanjani fanns redan på plats här i huset, hon spelar ju i Don Carlos. Jag hade sett henne i Järn och blev väldigt imponerad. Jag ville jobba med det här gänget; det är viktigt att känna dem man arbetar med. Om man inte har ett fullständigt förtroende för alla under första veckans förvirring, kan det lätt sluta i kaos.


Du skriver väldigt bildrikt och associativt; det märks att du som filmregissör är van vid att tänka i bilder; det är lätt att göra sig egna bilder av karaktärer och miljöer. Hur påverkar det ditt sätt att tänka scenografiskt?
– Peter Lundqvist, som är vår scenograf, jobbade med Cabaret och med Thommy Berggrens uppsättning av Pinters Hemkomsten; han har gedigen teatererfarenhet och har skapat ett stort föränderligt rum på Studion. Vi associerade till Arthur Miller, som om sin tragedi, En handelsresandes död, menade att allt utspelas i huvudet på titelrollen Willy Loman. Så vi tog bort väggarna och skapade vårt rum med hjälp av filmfotografen Vittorio Storaros idéer (Apocalypse Now, Sista tangon i Paris, m fl). Storaro har tagit fram både en subtil färgfilterserie och en filosofi om färgernas betydelse. Med ljuset färgar vi in ridåerna i textens och rummets skiftande stämningar, och med ett enkelt flyttbart väggelement försöker vi skapa en upplöst tidsuppfattning.

Mycket i Night Rider handlar om ansvar och identitet, skuld och försoning.
– Jag hoppas att publiken skall få en känsla, en smak av en människas förändring, att man åtminstone kan få en aning om detta, kanske av en enkel gest, ett ansiktsuttryck, en kropps position. Jag önskar, med teaterns många möjligheter, förmedla en känsla till publiken – en personlig apokalyps vore kanske inte heller så dumt!
                      

ANDERS THURESSON
 
 

080224
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst