John Ahlgren
Måleri
Galleri Rosengången 23/2 – 9/3, 2008


"BÄRFISAR" I MOTLJUS
John Ahlgren målar
det han har omkring sig

 

Förutom som konstnär är John Ahlgren känd som en av flera målande spelemän i legendariska Göteborgsbandet Landala Red Hot Stompers. 
Men han spelar numera i Hasses Hot Potatoes i Mariestad där han sedan länge bor.

– På något vis har musiken alltid funnits där, tillsammans med måleriet, ända sedan tiden på Valand, säger han.
–  Det kanske är lättare att plocka upp klarinetten än penseln. Jag undervisade under en ganska lång period på högskolan i Skövde. Det blev inte så mycket målat. Jag har haft svårt att få ihop grejer. 
Kanske blev inbjudan till utställningen den morot och piska han behövde för att samla ihop sig. Han
gjorde en serie bilder som han kallade "bara på skoj".
De handlar om ungar i tio, elvaårsåldern, som gör något som de kanske inte borde, och om det där nästan obligatoriska svaret, att det bara är på skoj. De lever vid sidan av oss i en egen värld, som kan vara svår att komma åt.



Han har alltid målat i olja men sedan han för några år sedan drabbades av överkänslighet mot eteriska doftämne
 har han tvingats lägga av med det.
–  Jag trivs inte alls lika bra med akryl, den känns slaskigare att måla med. Oljans pigment ligger tätare. 
Han är nästan uppvuxen med oljemåleriet.
–  Det är lättare att jobba med transparensen och med den tätare färgklangen i oljan. Den doftar ju också så himla gott!



I övrigt har han tittat på sådant som han har runt omkring sig, måsarna utanför fönstren till exempel.
–  Ett sådant motiv fångade jag vid skorstenen på ett tak på andra sidan gatan. Jag har ofta tänkt hur naturfotografiet har utvecklats under kort tid, ta bara möjligheten att frysa fågelns flykt och få fram en rörelse som man annars aldrig hinner uppfatta med ögat.
–  När jag målar gäller det att finna fågelns egen närvaro utan att ta genvägar. Det ställer helt andra krav på koncentration och blick.
När författaren och vännen Björn Berglund såg bilderna skojade han: "Nu blir du väl en så där naturmålare som bara målar bärfisar i motljus"!
Men jag tog honom på orden och målade verkligen en hel serie med titeln Bärfis i motljus, varav en finns med här. Det är spännande att måla dem i närbild, en del arter har nästan som nitar och grejer över insektskroppens metallglänsande pansar.



John Ahlgren är mer ljusmålare än avmålare, något som blir extra tydligt i landskapen, i olika slags frukter och svampar.  Både rörelsemönster och glädje avspeglas, med känsligt gestaltande ljus, i ett gäng fotbollsspelare som helt uppenbart har vunnit en match.
– Sedan länge har jag målat fotbollsspelare, den här är ifrån en gång då Elfsborg slog ut Brommapojkarna ur serien.
– I somras var vi uppe i fjällen och tittade efter fossil. Jag hittade några fina motiv vid fyndplatserna. Där ligger det ju litet snö kvar.
Egentligen hatar han vintern.
– D
en är verkligen inget jag längtar efter, särskilt inte i den här delen av landet. Man fryser in på bara kroppen i västkustens råkallt fuktiga vindar. 
Han skissar aldrig, i alla fall inte i vanlig mening, utan sitter och småklottrar litet.
– I bland kan det vara svårt att veta var man skall lägga tonvikten. I ett så komplext landskap som fjällvärldens, är det något av ett måste att finna en bra bildbalans.
Ofta har han med blyerts och kol för att understryka skuggor och dagrar. Det är ett slags teckning i måleriet som han beklagar börjat försvinna i dagens konstutbildningar.
– I en triptyk har jag framställt det fjällandskap, där vi funnit otroligt gamla fossiler från en annan tid på jorden. Om man vet var man skall leta kan man hitta massor av underkambriska trilobiter, en dominerande art, som existerade under ett par hundra miljoner år.
De är över 520 miljoner år gamla, medan vår art bara har levat här i så där 200 000 år. Det ger ju litet perspektiv på ens tid och liv och dagliga planering!



Vinterbilderna är delvis konstruerade. Han har själv byggt upp de vita snöfläckarna för att färgklangerna både skall harmoniera och bli tillräckligt slagkraftiga.
–  Jag kan utan vidare känna igen dalgången så som den var, fastän bilden är omkomponerad. Det är viktigt att dra blickens fokus mot målningens osynligt vinklade trianglar av ljus, skuggor och djup. 
Nyligen har han gett sig på att måla träd och skog.
–  Det är spännande att reducera ljusets klanger och söka ta formspråket i riktning mot abstrakt måleri.

ANDERS THURESSON

 

 

080224
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst