Lotti Ringström
Måleri    
Galerie Oijens
23/2–16/3
 


EN STÖRTFLOD AV LJUS OCH DOFTER 
Lotti Ringström målar blombladens transparens

 

Det svåraste som finns är att måla blommor som dessutom är belastat i konsthistorien.
–  Jag målar faktiskt inför motivet och på det sättet är jag väl ett slags avmålare. Men under tiden händer någonting annat, säger Lotti Ringström.

Hennes arbete handlar om att söka fånga ljuset som skapar kronbladens närvaro, blombladens nästan eteriska transparens. Olika växtsätt, nervbanor och bräm, som i ibland kan te sig både fult och fransigt men samtidigt genomstrålat av existens.
I måleriet framställer hon växtdelar, stjälkar och blomblad mot en sjaskig bakgrund av rispade, nedslitna plåtskivor eller svart byggplywood.
Hon hittade materialet för tio år sedan på ett skrotupplag i byn Lacoste i Provence, där hon bor och arbetar under stora delar av året.



Annars vistas hon i Brantevik på Österlen, där hon fått ta över en sjöbod av en fiskare. Där, nära havet, kan ljuset vara lika drabbande som i Lacoste, fast på ett annorlunda vis.
– Jag ligger på knä och målar, med motivet framför mig. Ibland lägger jag en blomma i en glasburk med vatten så att solljuset rinner igenom glaset och överför en bild till golvet.
– Jag målar vad jag ser i ljusspelet som leker över golvplankorna.
Det är ett slags porträttmåleri av ett litet värnlöst liv men samtidigt något av ett landskapsmåleri.
– Jag försöker fånga ett porträtt av ljudet, ljuset och djupet i vad jag ser. Målningarnas titlar får aldrig blommors namn, bara ett datum, som 3 maj 2006. Ibland kan jag bli färdig genast, men egentligen sker det sällan. Jag fångar in den här dagen i minnet, hur ljuset var.



En målning kan ta år att bli klar eller kanske bara 15 minuter.
– Det är roligt att måla på ruffiga plåtar, när det skira krockar med det råa. Jag har väl hållit på med det i 20 år. I Lacoste är det ofta ett så tjockt ljus, att man nästan kan äta det med sked, och dalgången är så bördig att det kommer upp dubbelt så mycket blommor där.



– Det är som en störtflod av både ljus och dofter.
Motivens placering på plåtarna, kan föra tanken till dansare eller till cirkusartister mitt i ett hopp. Överhuvudtaget innehåller Lotti Ringströms bilder mycket rörelse.
Det provensalska landskapets alla ljud, stenarnas och husens färger, sommarhettan; allt tycks konserverat i målningarnas ofta varma färgskala.
Blommornas mycket påtagliga existens verkar lika starkt på betraktaren, som en haikudikt av Tomas Tranströmer. Blombladets becksvart konkreta skugga uttrycker helt ljudlöst ordet Liv. 



– Blommor tycker jag är nåden i livet; att gå ut i det provensalska blomsterhavet är som att vistas mitt i en enorm doftskulptur. Men det finns ingen romantik i mina målningar, avslutar hon.
–  Om jag satte titeln "vissen krasse" på en bild så skulle du kanske genast börja söka efter krassens genuina form och på så vis missa målningens innebörd. Jag målar vad jag ser, det lilla ljusspelet som leker över golvet.

ANDERS THURESSON    

 


 

080226
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst