Claes Hakenäs  
Måleri      
Slottet
Partille 
23/2 – 9/3


LÅTER YTORNAS FÄRGKLANGER BERÄTTA 
Claes Hakenäs målar himmel och hav

 

– Ljusets intensitet är det som är mest spännande, laddade ytor av ljus som går in i varandra och öppnar för ett slags konkretion mitt i diset.

Det säger Claes Hakenäs som arbetar i olja och tempera, temperan ger en torrare yta och släpper igenom mer ljus. Det blir nästan som akvareller. Schakt av ljus kan plötsligt öppna sig, medan bakgrundens hus eller klippformationer laddar bilden.
– Jag reducerar ned målningen till nästan ingenting, på gränsen till en enda färg innan jag börjar nyansera bilden.
Hösten och vintern har inneburit en nytändning.
Jag börjar kunna bortse från en massa tråkiga discipliner och öppnar hela min inställning till att göra bilder. Jag går mer in i fantasin, medan resultatet känns sekundärt.


Det gäller att inte försöka styra bilden för mycket och att inte vara för sträng mot sig själv.
Sakta men säkert har jag lyckats släppa på självkritiken. Jag jobbar mer efter egna idéer nu och låter min egen bildvärld få växa fram.
Målningarna skimrar av ljus, ibland är det till och med svårt att skilja mellan himmel och hav. Byggnaderna och bergens, lätt antydda, solida former håller isär elementen, och lyfts samtidigt fram av ljusets kraftfullhet.
– Ja, jag har ökat färgintensiteten och renodlat bildytan mycket mer, jag blev också litet förälskad i några blå toner; svagare klanger av färg har fått sjunka in i varandra och bilda en helt ny ton. 



Han låter tonen och klangen styra mer.
–  Jag går mer och mer åt ett håll där ytorna berättar; det blir alltmer ett slags färglyrik. Jag lyssnar till målningens rytm och komposition och håller på att erövra färgen. Det är ett moment av musik och stillhet. Det är så mycket omkring oss, att man behöver stillheten och lugnet.
– Men det är en svår process att ta sig ned till ett acceptabelt minimalistiskt uttryck. Mina motiv utgår från inre bildassociationer, som jag försöker syntetisera, men går man för långt så blir det tråkigt.



Man kan mycket väl föreställa sig seglaren Claes Hakenäs kryssande i Medelhavet, med blicken girigt slukande kusternas och vattnens nyanser. En av hans målningar äger ett nästan apokalyptiskt ljus; det visar sig att bilden har verklighetsbakgrund.
– Jag seglade i soldisigt väder och visste att jag snart måste lägga om kursen för att gå på rätt sida om en ö. Men jag kunde inte få syn den fast jag visste att jag låg rätt. Plötsligt öppnades skyarna, de drogs åt sidorna som en ridå och öns klippor befann sig så nära båten att jag måste använda alla mina krafter för att inte gå rätt in bland grynnorna som dök upp alldeles framför mig. Solen glödde så starkt över ön att jag aldrig kommer att glömma den synen.



– Men det är mer sällan som bilderna ur verkligheten hamnar i mina målningar, även om jag naturligtvis alltid varit starkt inspirerad av Medelhavsländernas äldre städer, av byarna, av kustlinjen och av antikens byggnadsverk.
–  Det finns de som har tyckt att jag skulle ge mig på att måla av och jag har försökt. Jag hade en gång stor lust att måla på judiska kyrkogården i Prag, men det gick inte alls. Det räcker mer än väl med himmel och hav; det är en oemotståndlig översvämning av moment att utforska.

ANDERS THURESSON    

 
 

080226
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst