Claes Eklundh


Stora målningar av Claes Eklundh fyller den mäktiga katedralen i kulturhuset i hamninloppet. Han är känd för sina bilder av människoansikten som uttryck för existensialistisk kris med smärta och sorg.
Dubbelvrede kallar han stor duk med två svartmålade ansikten vända mot varandra över en vit yta som tycks skrika ut sin ilska i ett utbrott med tänderna synliga. Vånda och Gråt är andra bilder med starka känslor i de förvridna anletsdragen.
I Djävulens berg förstår vi att demonerna släpps fria.
Den beläste Claes Eklundh arbetar med en intellektuell energi och besatthet som en undersökande kraft av vad människan är. Många gånger kommer han till ett extremt resultat, ett antingen, eller.
Tidigare faser i hans konstnärskap har innehållit både sublima gudalika anleten och djupaste tragik där han skurit långa snitt med kniven i duken. Nu märks en utveckling mot större lekfullhet och burleskeri, framförallt i en serie porträtt med nio mindre målningar som hänger tillsammans.


Den andra delen av Claes Eklundhs bildvärld är senusella kvinnobilder som den här gången representeras av en mullig torso, kanske mer vulgär än attraktiv. Det ligger väl i linje med hans nya riktning där han kastar loss från den klassiska skönheten.
– Jag vet inte vart han är på väg i den här busiga perioden. Det är fel att upprepa sig för länge, säger Folke Edwards som skrivit förordet i katalogen.
Att ställa ut i katedralen är speciellt.


Den 59-årige konstnären, bosatt i Malmö, har bestämt att målningarna ska hängas på vita mellanväggar luftigt placerade ute på golvet. Detta för att bevara det unika rummet och av respekt för de höga tegelväggarna, som redan bär så mycket dramatik.
Ett par uttrycksfulla ansiktsmålningar har ändå hittat högt på kortsidorna. Hela idén med hängningen bygger på att besökarna i katedralen ofta tittar uppåt. Sonen Henrik, som ansvarat för hängningen, tycker det varit bättre om graffitin varit borta.
Men ett par utsågade silhuetter med motiv av absurda figurer i klara färger hänger direkt på de grova kortväggarna av tegel och betong och tycks smälta in helt naturligt med resterna av den ungdomliga spraymålningen från byggnadens förfallna dagar.

JAN BERGMAN

 

Röda sten, katedralen
13/3-18/4 2004