Thina Segerström och Fredrik Olausson
Skulptur och måleri       
Arctic Studio
23/2-15/3


RUMSLIGT SAMTAL MELLAN KONST OCH ARKITEKTUR 
Thina Segerström och Fredrik Olausson
har gemensamma ingångar
 

Arctic Studios grundidé är det fruktbara mötet mellan konst och arkitektur. I den senaste utställningen görs detta möte mycket synligt. Skulptören Thina Segerströms skulpturer kommunicerar nästan hörbart med arkitekten Fredrik Olaussons måleri.

Thina Segerström har alltid hållit på med husformationer i brons, de har bara blivit mer och mer abstrakta.
Ur de arkitektoniska strukturerna, stiger spännande perspektivförskjutningar, burna av laddad tyngd. Inga människor finns i närheten, men ett lamm står tätt intill en husvägg. Ett mindre hus trycker sig intill ett större. Det mänskliga draget tycks koncentrerat i bronsets solitt, massiva uttrycksfullhet.



– Jag gör formerna i vax och gjuter dem sedan i en process som kallas 'cire perdue', det betyder försvunnet vax.
Tidigare gjorde hon jobbet själv men har hittat ett gjuteri i Oslo som gör ett mycket bra arbete.
 Jag bygger på modellerna, vrider och vänder på dem för att hitta form, tanke och innehåll. Kanske ligger det ibland litet skissande bakom, jag prövar litet olika saker. I bästa fall upptäcker man något helt nytt.
Hon vill bli överraskad.
– Man kan se det som att formstrukturens yta är spänd – att innehållet spänner ut ytan, ibland kan också något organiskt springa fram ur formen.



Hon tycker om att arbeta med motsatser och kontraster.
– Det finns ju många olikheter att ställa mot varandra. Lammet, eller det lilla huset invid det stora, kan lika gärna stå för att det är ont om utrymme. Husen och deras form kan stå för både inneslutenhet och för en syn på hur vi har det i samhället.
Placeringen av dem inuti verkens rumsligheter, kan vara uttryck för både det mångtydiga och det endimensionella i livet.
– Lever vi i ett slutet eller öppet samhälle? Lika viktigt kan det vara att se vad som uteslutits.



Thina Segerströms skulpturer är gjutna i ett stycke. När gjutningen är klar, finns alltid spår kvar av modellens fastsättning i formen. Vaxpelarna som håller den kvar på exakt rätt plats  lämnar t ex spår genom små förhöjningar i godset.
– Det blir ju en hel del sliperiarbete efteråt för att få ytorna släta. Men när jag är klar och penslar på en blandning av kemikalier för att få fram bronsets svärta, syns inte underarbetet längre. Bronset ger en kompakt känsla, en känsla som ytterligare förstärks med en putsad yta av vax.


Screentryck av Thina Segerström

Hennes skulpturer vill visa på en rumslighet och ett landskap av det yttre och inre inom oss.
– Hur vi påverkar med våra inre liv. Många idéer kommer till ur det här som man håller på med; frågeställningar föder hela tiden nya associationer att utveckla konstnärligt. Samtidigt är det ett hantverk, det kunde lika gärna vara av papper som metall.
I ytspänningen ryms också atmosfären.
– Det är inte bara en ordlek; jag leker med former för att hitta något nytt.




Fredrik Olausson målar dova, färgskimrande rum och valv, lika djupa och mörka i sin oändlighet som Tranströmers ordmåleri. En sakral stämning går igen i flera av verken.
Samtidigt har de hängts i det slags närhet till Thina Segerströms skulpturer, som inte endast skapar omedelbar kontakt, utan upprättar ett mumlande samtal mellan uttrycksformerna. Just så här vill galleristerna och arkitekterna Björn Gross och Josef Wideström att galleriet skall fungera.
– Ja, de har sett våra gemensamma ingångar, har sett Thinas grafiska former och insett att de kan ställas mot den rumsliga lättheten i mitt måleri, säger Fredrik Olausson.

Han började måla 1995 och tänkte först utbilda sig konstnärligt men sökte sedan in på Chalmers arkitekturlinje. Där träffade han Björn som blev hans handledare på skolan.
– Vi har länge haft ett samtal igång om konst och arkitektur.
I några av Fredrik Olaussons valvmålningar, har han lagt på kompakt mörka skikt med kol och krita, så att det ursprungliga rummets linjer och rymd bara kan skönjas ett stycke in i bilden.
Betraktarens blick pendlar mellan bildyta och djup, för att söka genomtränga mörkret. Kolet och kritan har gnidits in med sådan energi i dukarnas struktur, att målningen lyster nästan förlänats en textil karaktär. I vissa ljus framstår bilderna som helt svarta.
– Det var en verklig utmaning att komma på hur jag skulle åstadkomma en verkan av det här slaget.



Riktigt spännande blev det när han kom in i ett skeende som han inte alls behärskade.
– Jag var helt enkelt tvungen att släppa kontrollen. Jag hade precis sett några foton som var brända i kanterna, och ville få fram en liknande känsla.
Nu är det som om apokalypsen vore nära förestående.
– Något har hänt i de här rummen eller något kommer att inträffa; det är en starkt närvarande känsla i mig.
Han har utgått från verkliga miljöer för att få en bra bild av rummen.
– Fönstren blev viktiga, hur ljuskällorna skulle vara placerade i bilddjupet för att skapa den färglyster jag var ute efter. Viktigt för mig har också varit väggarnas vinkel och hur de står i förhållande till varandra i rumsligheten.  
– Tre väggar är för mycket; två som öppnar upp ett rum kändes helt rätt. Och så måste det finns en öppning mot något annat. Det handlar om kontroll utåt eller om insyn, och om gränssnittet däremellan.

ANDERS THURESSON   

 


 


080229
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst