Lars Eje Larsson Målningar     
Galleri Olsson & Uddenberg
3/2-9/3


ALLA MEDEL TILLÅTNA
Lars Eje Larsson sparar ut ljuset
 

Utmaningen i akvarellmåleriet ligger för Lars Eje Larsson i att aldrig måla ljuset. Vitt finns inte i färgsortimentet.
–  Jo, det finns något som brukar kallas kinesiskt vitt, men den färgen fungerar inte särskilt bra, säger han.


I stället gäller det att spara ut de områden i målningen som skall vara ljusa. Det går att att tvätta ur en yta, blöta upp och läska ur den.
–  Men jag menar att det är mer spännande att planera målningen från början.
Lars Eje Larsson började måla akvarell för 25 år sedan och arbetar både fiktivt och med fotoförlaga.
–  När jag målar akvarell föredrar jag en så fin gräng som möjligt. Ibland målar jag med grovmalet pigment och duschar runt det i bilden med spray, säger han.



Det blir då ett slags fördrivning av färger i akvarellpapperet. Nya nyanser uppstår.
–  Sedan är det klart att en målning tål mer, ju kraftigare papper jag använder, men det gäller att vara snabb och säker på handen. Alla valörsteg måste komma rätt.
I akvarellen kan konstnären inte måla över det som tidigare målats, däremot kan man fördjupa och förändra färgerna.
–  Ibland håller jag papperet vågrätt och väger det från ena sidan till den andra för att få färgen att rinna åt det håll som man vill ha det. Annars sprayar man med vatten från en sida och stadigt hålla en hårtork från andra hållet.
Det händer ändå att någonting går snett. 
–  Då kan jag vrida och vända på en bild och kanske se en annan möjlighet. I en målning fanns det några tecken eller fläckar av violett, och jag upptäckte att om jag lade till vissa former kunde en ung kvinna med violetta strumpor få plats längst fram i bilden.



Han brukar lägga målningarna på golvet och betrakta dem ur ögonvrån.
–  Ofta ser jag då vad som kanske fattas i en bild, eller om jag kan anse den som färdig. Bilden av barhänget var t ex från början en bro i Frankrike. Jag tyckte om ljuset och hittade en skön blå ton som kunde förändras.
Att hitta målningens fokus är viktigt.
–  Att betona färgnyanser, ljus och dagrar på ett sådant sätt att ögat kan vila i en balans och rytm. Personernas relationer, i en bild av ett samtal eller i en bristande kommunikation, kan då läsas av, säger Lars Eje Larsson.
–  Jag försöker oftast göra korresponderande trianglar av färgklanger och rörelser. Betraktaren kan hitta "rätt" i målningens rumslighet. Jag kan t ex lägga en klang som du känner utan att du lägger märke till den.



I vissa former, t ex citronernas, lökarnas eller kärlens profiler, gäller det att skapa kvalitetskontrast – det brukar kallas kantbitning - ett fenomen som gör att färgen "tecknar" i ytspänningen mellan vått och torrt. En mjuk schattering uppstår mellan föremålets kontur och miljön omkring det.
– Gula färgtoner mot violett är spännande; jag spelar gärna med smutsiga färger, och då menar jag riktigt skitiga nyanser. Jag kan där lägga in exakt rätt klang för att hitta en balans i bilden.
–  Man måste också vara medveten om hur färgerna beter sig, att mörka färger ljusnar och att de ljusa mörknar. Ibland kan jag lägga in rena neonfärger för att få det att gnissla till litet grand.
I en målning har han tryckt bubbelplast mot bakgrunden och i en annan har han lekt sig fram med wellpapp.



–  Jag spelar väldigt medvetet med färgbalans och komposition, och försöker titta med ett "perifert" seende för att kolla om kompositionerna funkar. I en rumslighet kan det vara svårt att få till ett ljus som fungerar och då är det naturligtvis bra med en fotoförlaga.
För många år sedan målade han bara abstrakt men pendlar nu mellan figurativt och abstrakt.
–  Jag bygger min bild för att nå fram till en komposition som fungerar. Uttrycket går mellan distinkt och diffust, stark och svag färg, ibland med kritstråk i det bruna. Skönt att ge upp det renläriga, alla medel är tillåtna!

ANDERS THURESSON

 

 

080229
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst